Årets julklapp och julen på 70-talet
Tänker mig tillbaka till vardagsrummet, någon gång på 70-talet, i det stora huset på landet där vintern alltid kändes extra påtaglig. Det var som om kylan lade sig runt huset som ett snövitt täcke, medan det inomhus doftade av barr, pepparkakor och mammas hemmagjorda glögg. Där stod årets julgran – en ståtlig gran som alltid lyckades se en smula felproportionerlig ut. Från vissa håll tät och imponerande, från andra ett oväntat luftigt bygge. Men det spelade ingen roll. Det var vår gran.
Jag och mina bröder satt på den beigea heltäckningsmattan och betraktade våra konstverk som dinglade från grenarna. Egentillverkade smällkarameller i alla tänkbara former, tomtar med vindögda ansikten, änglar vars vingar mer liknade fingrar och en tilltufsad julbock som alltid vinglade och fick ta stöd mot granen. När mamma sa att våra dekorationer var de finaste hon visste, trodde vi henne utan tvekan.
Pappa satt bredvid granen och kämpade med julgransslingan och sökte efter den felande lampan som styrde hela slingans öde. Metodiskt men otåligt testade han varje liten lampa. Vi betraktade honom nästan vördnadsfullt, fascinerade över hur mycket makt en enda glödlampa kunde ha. Ett talande exempel på gruppdynamik: om en faller, faller alla.
Våra grårandiga bondkatter Trulsa och Sigge som alltid anade att något stort var på gång, tassade försiktigt närmare. Deras ögon blev stora och innan någon hann säga ”akta granen!” hade en tass redan satt fart på en röd julkula. Duns. Den klarade sig. Nästa gjorde det inte. Mamma rusade fram med kvast och skyffel och som varje år förklarade hon med en suck att katterna ”kanske får vara utomhus lite till”. Men såg mellan fingrarna när vi ”råkade” släppa in dem igen.
Silverglittret svepte elegant nerför halva granen innan det abrupt skarvades med ett guldrosa band som egentligen hörde hemma i påsklådan. När stjärnan slutligen skulle på plats hämtade mamma den rangliga köksstolen och hela familjen höll andan medan hon balanserade sig upp. Pappa stod bredvid redo att ingripa och vi barn hoppade av iver. När stjärnan väl satt där, lite sned men obevekligt lysande, lade sig ett mjukt lugn över rummet. Allt var som det skulle.
På hedersplatsen i vardagsrummet stod vår Philips 202, lika mycket möbel som grammofon, på bordet med eleganta träben. På skivtallriken snurrade Bosse Larssons julskiva, samma varje år, lika raspig som den var älskad. Resten av året spelades Beatles, Manhattan Transfer och Mozart, men just i december fick Bosse förtur. När nålen hittade rätt spår och knastret fyllde rummet var det som om hela världen tog ett djupt andetag. Förväntan, förundran och en sorts stilla, oförklarlig magi som hörde barndomen till.
När jag tänker på det idag inser jag hur sällsynt den känslan har blivit. December runtom i Sverige liknar mer en koreograferad flockrörelse än något annat. Vi springer fort, tillsammans och utbyter samma förvånade mening varje år: ”Hur kan det vara december redan?” Som om julen vore ett naturfenomen utan kalenderanknytning. Vi pratar om att tiden springer ifrån oss, men ibland undrar man om det är vi som springer ifrån tiden.
Det är som om någon lagt på en gammal grammofonskiva och vi fortsätter att springa i takt med den, år efter år, utan att reflektera över att vi faktiskt kan lyfta nålen. Tillgänglighet har blivit fint men är inte närvaro finare och något vi egentligen längtar efter.
Årets julklapp är något som bara du kan ge
Årets julklapp är leksaker för vuxna och jag tror att vi är flera som är fundersamma över vilken kategori man faktiskt syftar på. Det handlar om pussel, byggsatser och målarböcker, projekt som tar oss bort från skärmarna och låter händerna få pyssla. Kanske inte helt olikt det som låg i våra julklappar under granen när vi var barn.
När julmusiken fyller rummet i kväll återvänder jag till en plats i minnet som känns betydelsefull. Jag ser heltäckningsmattan igen och granens milda sken som föll över oss när vi satt där, tre barn som ännu inte visste vad brådska var. Tiden rör sig lite långsammare i det rummet. Och den stillheten hjälper mig att minnas vem jag var innan jag lärde mig springa med julhets i kroppen. Den här julen önskar jag mig närvaro och inte nödvändigtvis inslagen i ett paket.
Ett varmt tack till dig och till alla de deltagare och samarbetspartners som vandrat med oss genom ännu ett år. Ditt förtroende och engagemang betyder mer än du anar.
Önskar dig och din familj en tindrande Jul och ett gnistrande Gott Nytt År.
Petra Brask med kollegor
Tillgänglighet har blivit fint men är inte närvaro finare och något vi egentligen längtar efter.
PS. När du tröttnar på all julmusik kan du lyssna på ”Viktigt på riktigt” – skriven av Petra Brask & Partners och producerad av vår AI-kollega. Lyssna här >>
PS igen. Och vill du se vår lilla danskoreografi till vår låt så hittar du den under händelsen ”Kul” på vårt Instagramkonto @petrabraskpartners. 💃🕺
