Jag gick på ett dejtingevent.
Redan där kan vi pausa en sekund. Inte för att det är dramatiskt i sig, men för att det ligger tillräckligt långt utanför min komfortzon för att min hjärna ska börja förhandla med verkligheten. Den typen av förhandling där man tänker: det här kommer jag nog kunna ducka när det närmar sig.
Eventet hette Contigo. Ett nätverk för singlar mellan 40 och 60 som träffas live. På Foresta på Lidingö. Väldigt trevligt. Väldigt vuxet. Väldigt mycket mingel.
Min väninna, som jobbar som stjärnproducent inom dejting-TV och har en nästan orimlig tilltro till andras kärleksliv, satt i deras expertpanel och tyckte att “min väninna Petra” absolut borde vara med. Jag svarade ja, som man gör. Och tänkte att det där löser sig nog.
Det jag inte riktigt hade räknat med var mina döttrar.
De fick nys om det hela och gick all in. Smink, styling, pepp och sedan, bokstavligen, eskort till taxin mot Lidingö. Dessutom hade de bokat spa dagen efter, där jag förväntades återge kvällen i detalj. Känn ingen press.
Plötsligt var det inte längre ett alternativ att inte gå.
Någonstans mellan Chefgalan och Match.com
På vägen dit gjorde jag det enda rimliga. Jag frågade AI hur man beter sig när man kliver in på ett singel-mingel som består av femtio män och femtio kvinnor. Svaret var ungefär: “Hur brukar du bete dig på mingel?” Vilket var både korrekt och fullständigt oanvändbart.
Efter några sekunder i entrén, där jag på allvar övervägde att bli en sådan person som “bara skulle gå på toaletten en stund”, tog jag ett glas bubbel och vände mig till första bästa person och sa: “Hej, känner du någon här?”
Det visade sig vara en fullt fungerande strategi.
Efter ytterligare några minuter insåg jag att det här var någonstans mellan Chefgalan och Match.com. Lite mer uppstyrt och lite mindre farligt än min hjärna hade föreslagit.
Så långt allt väl. Lite senare kom utmaningen.
Arrangören gick upp på scen och sa att det fanns ett presentkort på en övernattning att vinna. Men då behövde man gå upp på scenen, ta mikrofonen och – inför hundra främlingar – förklara varför man är en rimlig person att dejta.
Alla skrattade nervöst. Ingen gick upp.
Tystnaden blev den där sortens tystnad som snabbt blir obekväm. Den som säger mer än vad någon egentligen vill att den ska säga.
“Jaha”, sa arrangören till slut, “vi slog faktiskt vad om att ingen skulle våga.”
Och det var då det hände. Något blixtrade till. Och innan jag riktigt hann tänka stod jag där, med mikrofonen i handen.
Det mod som ingen applåderar
Vi har en ganska romantisk bild av vad mod är. Vi tänker på de stora berättelserna. Malala, Mandela och Rosa Parks. Människor som offrar allt för något större än sig själva. Imponerande och beundransvärt.
Sedan finns det synliga modet. Det vi faktiskt pratar om. Att byta jobb, bryta upp, starta om och bygga något nytt. Det är mod det också. Det berättar vi om.
Men det finns en tredje nivå som vi nästan aldrig nämner. Det tysta modet. Det som inte får applåder. Det som inte ens alltid går att formulera i efterhand.
Att säga nej till ett möte man inte borde gå på. Att be om det man behöver. Att sätta en gräns mot någon man tycker om. Att inte vara tillgänglig hela tiden. Att välja det som är viktigt, även när ingen annan gör det.
Det är det modet som avgör hur våra liv faktiskt upplevs. Och det är ofta där det tar stopp.
Mod är en muskel
Det tysta modet kräver något annat än de stora gesterna. Det kräver tre sekunder av obehag. Och vår hjärna är inte särskilt förtjust i obehag. Den gör sitt bästa för att övertyga oss om att det är enklare att säga ja, att anpassa sig, att vara lite smidig.
Så vi gör det. Vi lever liv som fungerar väldigt bra för alla andra. Och någonstans där, i allt det rimliga och generösa, tappar vi bort oss själva.
Det är därför mod är en muskel. Inte en egenskap. Inte något man har eller inte har. Utan något man tränar. Eller låter bli att träna.
Och de flesta av oss behöver inte mer mod i de stora ögonblicken. Vi behöver mer mod klockan 10.17 en vanlig tisdag.
Hur hamnade du där?
När jag stod där på scenen på Foresta var det inte den typen av mod jag brukar använda i mitt arbete. Jag står ofta på scen, men då handlar det inte om mig. Nu tittade jag ut över en församling som undrade: vem är hon och varför ska man dejta henne?
Min hjärna hade bara en invändning: Hur hamnade du här? Du som inte ens ville gå hit?
Men jag stod kvar. Efter mig var det fyra personer till som gick upp. Det hela utvecklade sig snabbt till något slags Idol-röstning, där publiken skulle avgöra vem som vann presentkortet.
Dagen efter simmade jag runt i den varma poolen på Hagastrand Spa med mina döttrar. Min ena dotter sa – och jag vet inte om det var vattendroppar eller om hon faktiskt var rörd: ”Mamma… du som inte ens ville gå dit. Och så går du upp och berättar varför man ska dejta dig. Och vinner.”
Min andra dotter stannade upp i simrörelsen. ”Snyggt jobbat. Då kan vi ju använda det där presentkortet när deras nya spa öppnar.”
Jag simmade vidare och tänkte på mina kloka döttrar och att man ibland är modigast med hjälp av andra.
Önskar dig en modig vecka,
Petra Brask, författare, föreläsare och effektivitetsexpert
De flesta av oss behöver inte mer mod i de stora ögonblicken. Vi behöver mer mod klockan 10.17 en vanlig tisdag.
Jan Winstedt, Ingrid Hegg och Petra Brask under vår senaste frukostföreläsning – Mod som muskel. Nästa kostnadsfria frukostföreläsning handlar om Fokus på riktigt.
Mer information om den kan du läsa om här
Detta inlägg har 2 kommentarer
Detta var det mest underbara jag har hört på länge! Skriver regelbundet i min peppbok om hur min vecka varit, o på frågan om jag gått utanför min komfortzon är svaret alltid NEJ. Ska tänka på dig på scen nästa gång jag känner de 3 sekunderna av obehag!
Tack för din härliga återkoppling Mikaela! Du inspirerar också med att skriva i en veckans peppbok, så bra tips. Önskar dig en modig vecka!
Allt gott
Petra