Det nya året har börjat. Kalendern är fortfarande relativt tom och det finns en särskild stämning i rummen jag kliver in i. Människor berättar att de har vilat. Att ledigheten varit skön. Och lite försiktigt säger de att det faktiskt är ganska skönt att vara tillbaka igen.
Till rutinerna. Till vardagen.
Just nu finns en vilja att göra rätt från början. Att boka in sig själv först i kalendern. Fokustid. Reflektionstid. Träning. Bufferttid. Som om det fortfarande finns ett fönster där vardagen kan formas innan den tar över och blir som den brukar.
När jag ställer frågan hur man skapar en vardag som man längtar till stannar samtalet ofta upp. Det är som om frågan är både självklar och oväntad på samma gång. För jag menar allvar. Vardagen är värd det. Den är ju den största delen av vårt liv.
Alla de där dagarna när vi skyndar till jobbet, dyker ner i hav av mejl och möten, låter arbetsdagen fyllas av andras behov, skyndar hem och handlar på vägen utan att ens notera hur mjölkförpackningen ser ut.
Det är inget dramatiskt liv. Men det är vårt.
Jag tänker ofta på min resa till Seoul. Inte på platserna i sig, utan på vardagen jag hade där. Hur viktigt det var för mig att skapa just en vardag. Språkskolan i veckorna. Samma väg dit, tills jag medvetet började ta andra vägar. Inte för att komma snabbare fram, utan för att se något nytt. Ett kafé jag inte besökt. Ett träd som blommat över natten. Ett kvarter känt för sina konstverk.
Jag gick långsammare. Inte för att jag hade mer tid, utan för att jag ville stanna upp i det som hände. Helgerna fylldes av nya vänner, utflykter och samtal som fick ta plats. Det var just det som gjorde livet där så levande.
När jag reste hem lovade jag mig själv att ta med det sättet att leva. Att vara lika närvarande hemma som jag varit där. Jag menade det. Och det gick bra. Ett tag. Men sedan vek den där levande blicken långsamt undan.
Samma tider. Samma gator. Samma fasader.
Livet fortsatte obevekligt och väntade inte på att jag skulle packa upp min nyfunna närvaro.
Häromdagen stod jag vid diskbänken och märkte det. Ljuset föll mjukt in genom fönstret på exakt samma sätt som det alltid gjort. Samma ljusfläck på kaklet. Händerna i det löddriga diskvattnet. Telefonen låg bredvid vasken, inte för att den behövdes utan för att den oftast ligger i närheten.
Det var inget särskilt med den stunden. Det var det som gjorde mig rädd.
Jag försökte minnas när jag senast stått så här och verkligen varit här. Inte bara gjort det som behövdes göras utan känt vattnets temperatur. Hört ljuden. Sett ljuset röra sig över ytor jag passerar varje dag utan att se.
Det finns en sorts frånvaro som inte syns. Den får saker att fungera. Och under tiden glider man själv undan.
Det som skrämmer mig är inte att jag inte ska hinna göra allt. Det är att jag ska hinna göra allt och ändå missa mitt eget liv.
Vi förstår ofta värdet av vardagen först när vi inte har den. När vi blir sjuka. Då längtar vi inte efter utveckling eller förändring. Då längtar vi bara efter att få fungera igen. Att orka. Att klara det vardagliga.
Den friska har många önskningar. Den sjuka har bara en.
Jag ställde mig vid fönstret och såg ut över utsikten, som jag gjort så många gånger i Seoul. Där hade jag stått ivrig, nyfiken, uppmärksam. Nu stod jag här hemma och såg ut över mitt eget liv. Inte för att det var sämre. Utan för att det var bekant.
Jag gick tillbaka till diskbänken. Vattnet var kallt nu. Kastrullen låg kvar. Jag fyllde på med lite varmt vatten och gjorde klart. Den här gången märkte jag det. Tvålen. Doften. Ljudet av plaskande vatten.
Det var inte storslaget. Det var nästan ingenting. Med det var mitt.
Jag tänker på disken. På mejlen. På mötena. På alla dessa ögonblick som existerar, oavsett om vi noterar dem eller inte.
Och då är frågan kanske inte hur man skapar en vardag man längtar till.
Frågan är hur vi märker den vi redan lever i?
Önskar dig en vardag som får ta plats.
Petra Brask
författare, föreläsare och effektivitetsexpert
Life is what happens to you while you're busy making other plans.
Ett välkänt citat, oftast förknippat med John Lennon, som påminner oss om hur lätt vi missar nuet, de oväntade glädjeämnena och själva livet när blicken ständigt är riktad mot framtida mål. Lennon gjorde orden vida kända genom sin sång Beautiful Boy (Darling Boy), men det var journalisten Allan Saunders som först formulerade dem redan 1957. Citatet fångar hur livet pågår, förändrar och överraskar – ofta bortom våra noggrant planerade scheman.
Detta inlägg har en kommentar
”Det som skrämmer mig är inte att jag inte ska hinna göra allt. Det är att jag ska hinna göra allt och ändå missa mitt eget liv. ” Detta kan jag verkligen känna igen mig i. Mycket tänkvärt!
Kommentarer är stängda.