Det finns en speciell sorts trötthet som bara uppstår när livet är som roligast.
Jag var på bröllop i Karlsborg i helgen. Vackert beläget vid Vätterns kust, där ljuset nästan verkar röra sig lite långsammare än någon annanstans. Kyrkan låg inbäddad i grönska och för oss gäster såg allting märkligt lugnt och välordnat ut. Vita skjortor, nystrukna klänningar, sommarhattar, bubblande barn och människor som log lite extra mjukt mot varandra.
Hur det såg ut bakom kulisserna kan vi bara ana.
Alla nervösa talare som i veckor funderat på formuleringar och skämt. Någon som glömt placeringskorten hemma. Någon som försökt få ihop släktingar, tider, transporter och känslor samtidigt. Någon som vaknat klockan fyra på morgonen av en malande oro: tänk om regnet kommer.
Jag satt där i kyrkan och såg de unga tu med bara ögon för varandra. ”En vänlig grönskas rika dräkt” ljöd mellan bänkarna och mina tankar började sväva iväg. För det är just detta som är maj och juni. Månaderna som är lika hektiska som december fast utan glitter, men med desto mer pollen.
För nu händer allt
Bröllop. Studentmottagningar. Skolavslutningar. Sommarfester. AW:s. Släktmiddagar. Tennisavslutningar. Grillkvällar. Långhelger. Trädgårdar som plötsligt söker vår uppmärksamhet som om vi alla vore deltidsanställda trädgårdsmästare.
Och kvällarna. De ljusa kvällarna.
Vi nordbor beter oss nästan lite desperat när ljuset kommer tillbaka. Som om vi försöker leva ikapp hela vintern före midsommar. Varje kväll känns värdefull. Det vore slöseri att bara gå hem, äta en vanlig middag och lägga sig tidigt när syrenerna slår ut och solljuset fortfarande dröjer sig kvar klockan nio.
Så vi bokar in mer. Mer liv. Mer människor. Mer glädje.
Samtidigt ska det avslutas på jobbet före semestern. Projekten ska knytas ihop. Deadlines ska hållas. Inkorgar ska hanteras. Kollegor går på semester i omgångar och plötsligt känns det som att hela arbetslivet försöker pressa in ett halvår på några veckor.
Det märkliga är att nästan allt är trevligt. Det är det som gör den här tiden så speciell och lite förrädisk.
Vi är vana att tänka att stress bara kommer från problem och motgångar. Men kroppen gör inte alltid så stor skillnad på belastning och belastning. Även roliga saker kostar energi. Även glädje tar plats i nervsystemet när den kommer i stora lass och utan pauser däremellan.
Det går att vara lycklig och överväldigad samtidigt
Jag tror att många känner igen sig i det där märkliga tillståndet som ofta uppstår i slutet av våren. När tålamodet blir lite kortare trots att solen skiner. När man plötsligt känner sig märkligt trött mitt i allt det roliga. När man sitter i bilen på väg till ännu en trevlig tillställning och känner att man egentligen bara skulle vilja vara hemma i mjukiskläder och stirra rakt ut i luften.
Och då kommer ofta skulden.
Varför är jag trött när livet är härligt? Varför känns allt så mycket? Varför längtar jag efter lugn mitt i allt det jag egentligen tycker om?
Men kanske är det inte särskilt konstigt.
Många av oss försöker just nu vara: effektiva medarbetare, närvarande föräldrar, sociala vänner, omtänksamma partners, vältränade, pigga, glada, soliga och tillgängliga och samtidigt njuta maximalt av den svenska försommaren innan den försvinner igen.
Det är ganska mycket begärt av ett nervsystem.
Jag tänker ibland att vi underskattar värdet av mellanrummen. Den tomma kvällen som inte blev uppbokad. Promenaden utan prestation. Middagen som inte behöver dokumenteras.
Inte för att vi ska sluta leva. Tvärtom. Det här är ju livet – kärleken, studenterna, skratten, middagarna, de ljusa kvällarna vid vattnet. Det är sådant vi kommer minnas.
Men kanske behöver inte allt maximeras samtidigt. Kanske är det inte ännu fler aktiviteter som gör sommaren minnesvärd. Kanske är det känslan av att faktiskt vara närvarande när livet pågår.
Brudparet hade gett oss en instruktion redan i inbjudan. Vi vill se era ansikten, inte era mobiler. Lämna gärna telefonerna avstängda på rummet eller i väskan.
Det var den bästa instruktionen jag fått på länge.
Och den starkaste minnesbilden kom när Staying alive gick igång i full volym på dansgolvet.
Brudgummens mormor – 85 år, med ett liv som gymnastikdirektör, knallrosa klänning – tog tag i sin dotterson och dansade loss som om ingen av oss tittade.
Alla tittade.
Och det kommer vi att minnas.
Önskar dig en minnesvärd försommar
Petra Brask
författare, föreläsare och effektivitetsexpert
Det går att vara lycklig och överväldigad samtidigt.
