Majsolen hade äntligen bestämt sig och balkongen var för första gången på året varm nog att arbeta på. I knäet låg ett färdigt manus, och plötsligt skrattade jag högt, alldeles ensam, åt en replik på skärmen. Nere på gården tittade min granne nyfiket upp. ”Vad sitter du och skriver på egentligen?” Sanningen fick duga. ”En roman om Seoul.” Grannen skakade på huvudet. ”Skriver du om Seoul nu, du skulle väl skriva klart den där effektivitetsboken?”
Det skulle jag.
30 år i effektivitetens tjänst
Boken som grannen efterlyste, den om trettio år i effektivitetens tjänst, hade fått all den fokustid en bok kan önska sig. Fokustid i kalendern, mobilen i ett annat rum, en balkong utan störningar. Ändå gick det inte.
Fem hela versioner skrevs och lades åt sidan, för att rösten inte bar eller för att strukturen var logisk men livlös. Varje gång jag blev sträng med mig själv och försökte pressa fram något blev det pannkaka. Ett helt yrkesliv har jag ägnat åt att hjälpa människor att komma till avslut, och så satt jag där med ett projekt som vägrade bli klart och kallade mig själv det en effektivitetsexpert helst inte bör vara, en förhalare.
Men nu skrev jag alltså på en annan bok. Den var aldrig planerad, ingen väntade på den, ingen frågade hur det gick med den. Historien hade fötts i Seouls gränder när jag reste dit och studerade koreanska och sedan bott trivsamt i mitt huvud i två år tills den en dag helt enkelt ville ut. Efter att ha stirrat på markören på den blanka sidan på effektivitetsboken, sjätte versionen, tog jag helt enkelt upp en ny sida och började skriva om Sydkorea istället. Två böcker, samma författare, samma dator. Den ena flög, den andra jäste.
Det tog mig pinsamt lång tid att förstå att det var just det den andra boken gjorde. Jäste.
Den kreativa processen och det tredje steget
I Tidspodden pratade Lena Lid Falkman och jag för ett par år sedan med Leif Denti, forskare i innovationspsykologi vid Göteborgs universitet, och han beskrev den kreativa processen som ett recept i tre steg. Först förkovra dig, samla allt du kan kring din utmaning. Sedan fokusera och sammanfatta vad du vet. Och så det tredje steget, släpp alltihop. Gör något annat. Forskningen kallar det inkubation. När vi slutar anstränga oss växlar hjärnan över till ett defaultläge, ett sökläge där den fortsätter att pröva och binda samman, helt utan vår medverkan, och så en dag står idén bara där. Lena har i sina intervjustudier i åratal frågat människor var de får sina bästa idéer. På löprundan, säger de. I bilen. I duschen. Inte en enda person har någonsin svarat vid skrivbordet.
Det tredje steget är det jag hoppade över och inte för att det är svårt. Det blir bara så osynligt i kalendern. Inkubation går inte att visa upp på ett avstämningsmöte, den ger inga bockar i listan, och för den som är uppfostrad i leverans känns den som att vara ledig på arbetstid. Så jag försökte gå direkt från sammanfattningen tillbaka till skärmen och undrade varför idéerna inte kom ut.
Fokustid är inte samma sak som produktionstid
Mina fem förkastade versioner fick sin förklaring där, om än en snopen sådan. Åren av kursrum var förkovran, varje manus ett sätt att sammanfatta, och perioderna när jag gav upp och skrev om Seouls gränder var inkubationen. Receptet följdes till punkt och pricka. Det enda jag inte visste var att jag följde det, och därför kallade jag steg tre för förhalning varje gång jag befann mig i det.
Det är den etiketten jag nu blivit uppmärksam på. Fokustid är inte samma sak som produktionstid. Ibland är det bästa som händer det som inte syns. Mognad och förhalning ser likadana ut utifrån. Tänk dig två degbunkar på köksbänken under varsin bakduk. I den ena arbetar en levande deg, i den andra står något som aldrig kommer att resa sig. Samma duk, samma tystnad, samma ingenting.
Skillnad på förhalning och inkubation?
Den dag vi kallar den jäsande degen för förhalning händer något mer än ett ordval. Skammen vaknar, och med den oron som är förhalningens bränsle. Etiketten skapar det den påstår sig beskriva. En fullt frisk kreativ process förvandlas till äkta förhalning, inte för att något var fel med degen utan för att bagaren fick panik och började knåda för tidigt.
Hur vet man då skillnaden, om man inte får lyfta på bakduken? Känslan ljuger sällan. Förhalning skaver, den ger dåligt samvete och en lust att titta bort. Mognad känns mer som att vänta på något gott som står i ugnen. En deg som jäser hör av sig, med små livstecken i duschen och vid diskbänken, opåkallade och ologiska i sin tajming. En deg som är död skickar inga hälsningar.
Skulle känslan ändå vara svår att utläsa, prova mina kollegors metod. Mitt i den värsta frustrationen föreslog de vänligt att jag kunde strunta i boken, ingen annan än jag hade ju bestämt att den skulle skrivas. Nej, sa något inifrån, snabbt och alldeles bestämt. Där kom svaret jag inte kunnat tänka mig fram till. Ett dött projekt tar emot ett sådant erbjudande med lättnad. En levande deg protesterar innan förnuftet hinner yttra sig.
Bokmässan i Göteborg - Seoul my soul
Min granne hade under tiden råkat nämna boken om Seoul för en förläggare som letade efter böcker med temat feelgood, resor och Sydkorea. ”Du ska ringa Göran”, sa han veckan efter den där soliga majdagen på balkongen. ”Han är intresserad av din bok.” Så när det här inspirationsbrevet landar i din inkorg står jag på Bokmässan i Göteborg med Seoul my soul i handen, boken som aldrig skulle skrivas och som därför gick alldeles utmärkt att skriva.
Och effektivitetsboken? Den planerade, den efterfrågade, den som skulle ha varit klar redan, om den otålige bagaren fått sin vilja fram. Efter sin rättmätiga inkubationstid går den till tryck i november, lagom för att hamna under julgranen. Båda böckerna blev till. Ingen av dem på det sätt författaren hade bestämt.
Så om du sitter mitt i ett stort projekt just nu, med fokustid i kalendern och en skärm som förblir tom, gör mig en tjänst innan du börjar knåda. Känn efter om det skaver eller jäser.
Önskar dig en helg med tid att jäsa
Petra Brask
författare, föreläsare och effektivitetsexpert
Fokustid är inte samma sak som produktionstid. Ibland är det bästa som händer det som inte syns.
Detta inlägg har 2 kommentarer
Vilken underbar krönika! Så skönt att läsa. Ännu skönare ska det bli att läsa din bok. Tack för den!
Du är fantastisk Petra!
Varmt tack Annika för din fina återkoppling 🙏🏻🥰 och så lyxigt att jobba med dig den här veckan. Så glad att du ska läsa min bok. 📕 Stor kram!!🤗