I en vrå av rummet stod ett värmeljus och brann i en blå ljushållare av glas. På en stol framför behandlingsbordet satt en äldre man och höll båda sina händer om tassarna på sin tio år gamla hund. Den var stor och lurvig och tittade under lugg på sin husse. Tårarna rann tyst nerför mannens ansikte. Det skulle bli en stor omställning. Frånvaron, tomheten, tystnaden. Det var en förändring som inte var välkommen. ”Men när är en sån här förändring välkommen?”, muttrade den, av livet, ärrade mannen tyst för sig själv. Jag la min hand på hans och strök den ömt för att visa mitt stöd.  Han tittade upp först på mig och sedan mot veterinären. Och nickade.

Den första stora förändringen i livet gör vi när vi föds. Den sista stora förändringen uppstår när vi lämnar in. Men däremellan hinner det förhoppningsvis hända många saker, både stora och små. Eftersom all förändring, oavsett om vi valt den själva eller inte, innebär en anpassning, så tar det energi av oss. Problemet är givetvis att vår energi är begränsad. När flera förändringar inträffar samtidigt påverkar det vår förmåga att hantera dem. Vi känner oss pressade och stressade. Ibland till vårt yttersta. Det vet alla som har varit med om en omorganisation, en flytt, en skilsmässa eller varför inte ett giftermål?

Har du haft många förändringar, utmaningar eller sorg i privatlivet så kan det vara droppen som får bägaren att rinna över, när man dessutom byter datasystem på jobbet. Eller uppgraderar till ett nytt mejlprogram. Eller inför nya rutiner.

En förändring till? Vad begär det här företaget av oss?

Vi märker att vi är tyngda av för mycket när orken att fatta beslut plötsligt försvinner. När vi börjar blundar för vissa saker. När vi inte längre orkar tänka för att det är för mycket att ta in. Vad gör du i det läget? När det inte ens finns kraft för att förklara? När du bara vill sträcka ut handen och säga; Jag behöver hjälp med det här. Jag vill släppa det här. Det skulle vara så skönt att få lasta över ansvaret.

Den här veckan har jag träffat många förändringströtta. Innan jag själv blev trött och däckade i sängen med årets influensa. En ovanligt envis och seg variant, precis som kvinnan den attackerat. Jag låg där och tyckte synd om mig själv och svettades både av feber och av hur jag skulle få ihop allt i kalendern som jag nu var tvungen att boka om. Det här hade jag ju inte räknat med. Att halva Sverige ligger i influensa nu, var inte tillräcklig indikation för att få mig att inse att även jag kunde drabbas. Efter några ångestfyllda ögonblick lyfte jag sedan luren och ringde till mina fantastiska kollegor, Monica och Janne och lastade över mina bekymmer på dem. Efteråt var jag löjligt lättad. Och tacksam. Och lite förundrad över hur långt inne det satt att be om hjälp. Varför skulle det vara så svårt?

Det låter ju lätt. Och ändå är det så svårt när vi är mitt uppe i livet.

När min pappa ringde några dagar senare och sa att han behövde hjälp att ta sin älskade hund till veterinären hade jag lagom kommit ner till normal kroppstemperatur. Min pappa ber i princip aldrig om hjälp, så jag förstod att det var livsviktigt. Jag kastade mig ur sängen.

När vi satt där på djursjukhuset konstaterade den erfarne veterinären att läget för min pappas fyrbente vän var dystert. Det stod mellan valet att förlänga lidandet eller att avsluta det.

Jag kände tårarna stiga när jag såg hur pappa kämpade med det tuffa beslutet han skulle bli tvungen att fatta. Det är en stor förändring, när det blir tomt och tyst i ett hus. När ingen är där och väntar när du kommer hem. Ingen som du kan ta i famnen och krama om.

Till sist sa han lågt. Jag behöver nog hjälp att ta rätt beslut.

Det enda vi kan vara helt säkra på i livet är att saker och ting kommer att förändras. Och att det är OK att sträcka ut handen och be om hjälp, när utmaningarna känns övermäktiga. Hjälp är en gåva att få och en lycka att ge. Även om det kan sitta långt inne ibland, kanske för att vi har någon röst som säger att ”Själv är bäste dräng” eller ”Det här borde jag klara själv.”

Jag är så oerhört tacksam för den hjälp jag fått den här veckan. Och jag är så berörd över de fina människor som jobbar med människans bästa vänner och som förstod precis hur de skulle stötta och hjälpa oss i en så sorglig stund.

Önskar dig en hjälpsam helg

Petra Brask

“We can’t help everyone, but everyone can help someone.”
Ronald Reagan