”Jag vet inte om jag har några mål. Jag tror inte det. Jag tycker det är viktigast att leva i nuet.” Jag tittar förvånat på den unga norrländskan framför mig. Hon har en väldigt professionell utstrålning och har visat sig vara ett riktigt chefsämne. I förstudien kan jag se att hon har farligt höga stressindikationer och mellan raderna läser jag om enormt höga krav på sig själv. Nu påstår hon att hon inte har några mål. ”Var ser du dig själv om fem år?” lirkar jag. Hon intar försvarsställning och säger kyligt. ”Ingenstans.” Har du några drömmar? Fortsätter jag och letar efter att något ska gnistra till i hennes ögon. ”Hon sneglar förbi mig, sväljer nervöst, och stammar ”Om jag säger vad jag drömmer om, så tycker du bara att jag är knäpp.”

Efter en vecka på konfirmationsresa med min dotter i Italien, så är jag fantastiskt glad att vara tillbaka i Sverige igen. Rom är Rom, men hemma… Den här årstiden har en oemotståndlig skandinavisk charm. Dessutom har jag hört den ena italienskan efter den andra berätta hur fantastiska män vi har i Sverige ”Era män förstår det här med jämlikhet. De skulle aldrig begära att ni går hemma med barnen och ger upp er karriär. Dessutom så busvisslar de inte nedlåtande när man går förbi på gatan.”

När jag berättar om min viking därhemma som både sköter tvätten, lagar cyklarna och fantastiskt god mat. Så håller de söta italienskorna på att svimma. ”How romantic!” Jag borde väl egentligen inte avslöja det för honom, med risk för att han packar väskan och åker till Italien. Men jag säger det just i syfte att jag tror vi ibland glömmer bort hur bra vi har det. Att vi lever i ett alltmer jämlikt land fullt av möjligheter. Därför blev jag extra förvånad när jag lyssnade på en av mina kunder den här veckan.

”Jag har två barn och är så sugen på att skaffa ett tredje. Knäppt, va?!” Jag tittar förvånat på den unga norrländskan och undrar vad hon menar? Varför skulle det vara knäppt att skaffa ett barn till? ”Jamen, du vet… karriärsmässigt. Jag kommer ju tappa ett år då. Och vad tror du min chef skulle säga? Och frågan är ju om man räknas bort då? Det är ju en kvinnofälla. Jag vet dessutom inte riktigt hur det passar ihop tidsmässigt på jobbet just nu. Min man och jag har råd med ett barn till, men har vi tid?”

Det är ett spännande sätt att ta ifrån sig själv bestämmanderätten över något.  När låter du tiden bestämma och när bestämmer du?

Jag hör det ofta på tåget, tunnelbanan, flyget, på stan och ibland hör jag mig själv säga

Jag hinner inte…
Tiden räcker inte till för att..
Jag skulle gärna lyssna på dig, men klockan säger att…
Jag skulle gärna ses, men det är fullt i kalendern…

Vad händer när vi lämnar ifrån oss ansvaret för varför vi inte gör saker?

Jag kommer ihåg när jag var liten att jag hade kompisar som sa. ”Vi har inte råd. Vår familj har aldrig råd med någonting.”  Då handlade enheten om pengar.

Nu hör jag barnens kompisar säga ”I vår familj har vi inte tid. Mina föräldrar har knappt tid att gå på toaletten.”

Samma problem, men enheten är tid.

Jag uppfattar dessutom en väldig massa dåligt samvete förknippat med detta. ”Vi har inte tid att åka på semester, vi har inte tid att hälsa på mormor. Vi har inte tid att gå till parken, vi har inte tid att gå på bio.” Allvarligt talat. Har vi inte tid? Eller vill vi inte?

Alla har 24 timmar per dygn att förvalta. Vi vet att vi föds och vi dör. Hur lång tid det går däremellan vet vi dock inte. Men vi vet att vi har en möjlighet att göra något bra av den tid vi har.

Ibland brukar jag föreställa mig själv som gammal. Sådär 90 år gammal. Och så tänker jag att jag ska ge mig själv råd där jag är nu i livet. Vad skulle 90-åriga Petra ge för råd till 42-åriga Petra i den här situationen? 90-åriga Petra är en väldigt tuff coach. Hon tycker inte att jag ska slösa mina minuter på en massa dumheter eller nonsens. Hon tycker att varje minut är för dyrbar för det. Hon tycker det är viktig att vara autentisk och äkta i varje relation. Hon tycker att jag ska säga ifrån snabbare, tala om vad jag behöver. Säga hur jag upplever saker, inte konstla till det. Hon är inte lika rädd för konsekvenserna som 42-åriga Petra. För hon vet, att det är värt det.

Men hur ska jag göra då? Om jag ska leva så?

Jag får ofta lunchförfrågningar. Om jag tackade ja till alla som vill ses för en lunch så skulle jag behöva äta lunch morgon, middag och kväll varje dag i veckan. Men hur tackar jag nej? Ibland anses det ofint att säga nej. När jag tackar nej till en lunch kanske någon uppfattar det som att den personen inte är viktig för mig. Men om jag skyller på brist på tid, så kommer jag runt problemet. ”Jag skulle så gärna ses, men jag hinner inte…” Det har alla en förståelse för.

Men faktum är att det som verkligen har lärt mig att säga nej, är att ställa det i relation till vad jag hellre skulle vilja göra med min tid. Att sätta mina behov i främsta rummet. Nej, jag kan inte äta lunch med dig, för då skulle jag bli tvungen att ta tid från min familj och från nära vänner och då lever jag inte som jag lär. Prioritera det som är viktigt, det som tillför mest värde. Familjen är viktig, nära vänner är viktiga. Kunder är väldigt viktiga. Men inte viktigare än min familj.

Mitt jobb är otroligt viktigt, men fortfarande, inte viktigare än mina nära och kära.

Den dag vi låter vår arbetsgivare avgöra om det är läge att skaffa fler barn eller inte, det är den dag det inte blir fler barn på den här jorden.

Det handlar inte bara om jämställdhet, det handlar om prioriteringar, om livet, om behov, om familjen, drömmar och önskningar. Tänk om det är dags att ha ett samtal med oss själva om vad som är den egentliga orsaken till varför vi känner oss stressade. För tänk om vi inte har brist på tid, utan brist på liv? Trots att vi lever i ett land där vi har råd att ha ett liv.

Önskar dig en ärlig helg

Petra Brask

”The best thing about the future is that it comes one day at a time.”
Abraham Lincoln