”Nej, nej, nej…” sitter jag i bilen på väg in till TV4s studio och mumlar tyst för mig själv. Hur tänkte jag när jag tackade ja till att vara med i direktsändning i TV? Vilken del av min hjärna tyckte att det var ett lysande sätt att spendera en söndagsmorgon på? Att det var samma del som förmodligen skällt ännu högre om jag INTE sagt ”Ja.” är inget jag reflekterar över. Däremot sa jag nej till taxi. Tydligen blir alla erbjudna att få åka taxi in till studion, men det kunde jag visst säga nej till. ”Nej, tack, jag föredrar att köra in själv.” hör jag mig själv svara. Varför då? Trodde jag att en taxi hemifrån oss in till stan skulle sänka TV4:s budget? Undrade min man. ”Nej, älskling, men jag orkar inte prata med en taxichaufför hela vägen in, när jag ska fokusera på vad jag ska säga i TV.” Min man höjer på ögonbrynen. Att jag skulle kunna åka taxi utan att prata med chauffören hela vägen, vet han redan är en omöjlighet.

Det är löjligt tomt på parkeringen utanför studion. Så tomt att jag börjar fundera på om jag verkligen är på rätt adress. Jag går uppför trappan och tar mig in genom dörrslussen. Receptionisten bekräftar att jag kommit rätt. En studiovärdinna kommer springande och presenterar sig som ”Amanda” och säger att det är bäst jag följer henne till ”sminket” med en gång. Antagligen ser jag ovanligt blek ut.

Vi går uppför en lång trappa, som Amanda förmodligen springer upp och ner i med olika gäster ca hundra gånger under en dag. En barsk brunett slänger på mig en svart kappa och börjar sminka och fixa håret. Hon muttrar över att mitt hår torkat utan att jag fixat till benan rakt. ”Det måste du göra hemma när håret är blött. Tänk på det till nästa gång.” Jag mumlar matt att det blir nog inte fler gånger. Mitt inre är i upplösningstillstånd och jag har svårt att sitta still. ”Vad är du här för?” frågar sminkösen och kisar mot mig i spegeln. Jag har bara lust att svara ”Ja, det undrar jag också.” Men säger lydigt. ”Jag jobbar med effektivitet – hur du får mer gjort utan att jobba mer.” ”Ha! Det kan vi allt om här på sminket, oss behöver du inte lära någonting!” säger hon och fortsätter fokusera på min hopplösa hårbena.

Bestämda och många steg hörs i trappan och sminköserna mumlar i kör ”Nu kommer Carl Bildt.” Några sekunder senare dimper han ner på stolen bredvid mig och hälsar kort ”Hej.” till alla i rummet. Han stirrar ner i sina papper och ser inte speciellt pratsugen ut.

Det är faktiskt andra gången jag sitter bredvid Carl Bildt utan att prata med honom. Första gången var för ett par år sedan när jag flög till Finland. Då hamnade vi av en slump bredvid varandra, men den gången tänkte jag inte på det förrän vi gick av planet.

Bildts sminkning går betydligt fortare än min. Lite puder och sen är han klar, reser sig och traskar lika bestämt nerför trapporna. ”Min” sminkös har nu gett upp om min sidbena och säger ”Du får ha den sådär.” Hon tar av mig kappan och säger att jag är färdig.

Med stapplande steg letar jag mig nerför trapporna och blir mött av Amanda igen. Hon leder mig till det stora fikarummet och ”väntsalen” för oss som ska in i sändning. ”Här kan du äta frukost medan du väntar.” säger Amanda glatt och pekar på den stora buffén av filmjölk, frallor och müsli. Tack mumlar jag lågmält och känner hur det vänder sig i magen. Skakigt häller jag upp lite kaffe och ett glas vatten och ser mig om efter någonstans att sitta. Det finns bara en plats ledig. Den är bredvid Carl Bildt. Tredje gången gillt.

När Bildt reser sig för att gå in i studion, kommer Amanda och sätter sig på hans plats. Hon ler uppmuntrande mot mig och säger att snart är det min tur. Ovanför de två gigantiska TV-skärmarna som dominerar det kombinerade fika- och väntrummet, tickar stora, röda, digitala siffror som tidtagarur.

Jag tittar nervöst ner i mitt block för att läsa mina anteckningar. Där står bara tre punkter;
Andas
Tala lugnt
Du kan det här

Långsamt släpper nervositeten och jag börjar känna mig fokuserad, som en löpare som ställer sig vid startsträcket. Jag är redo. Nu kör vi.

Så här efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad över att det var Jonas Gardell som spillde té över hela bordet i sändning och inte jag. Han hanterade det snyggt och torkade upp med stor precision. Ordning och reda, Jonas, det är bra.

Stort tack till alla nära och kära för peppning både före och efter min TV-debut. Ett extra stort tack till min käre man för att du stod ut med mig dagarna innan. Har full förståelse för om du skulle googla efter en klinik för anhöriga till TV-stjärnor.

Det kan tyckas att åtta minuter i etern inte är mycket att bekymra sig över. Men för mig var det åtta viktiga minuter och jag ville bjuda på något bra. Och visst hade det varit mycket enklare att säga ”Nej.” Men attans vad glad jag är så här efteråt att jag sa ”Ja.”

Önskar dig en livsbejakande helg

Petra Brask

Länk till TV4s Nyhetsmorgon ”Så får du loss mer tid”

TV4Play: Så får du loss mer tid

”Ibland är det enklare att säga ja och ibland är det enklare att säga nej. Men vem har sagt att livet alltid måste vara enkelt?”
Petra Brask