”Hej! Vad kul att se dig! Ska ni ha produktionsmöte idag?” säger den söta damen i receptionen på Titan television när jag kommer in genom entrédörren i måndags. Samtidigt kommer hennes tax utspringandes och ställer sig tätt intill mina ben för att bli klappad. ”Ja, idag är det möte igen och så ska jag tydligen träffa en stylist.” mumlar jag samtidigt som jag sätter mig på huk och tillåter mig en stund av mindfulness när jag klappar den sträva, varma taxpälsen. Vad jag inte berättar är att jag är så nervös över att träffa ett modeorakel att jag led hela söndagen hemma av garderobsångest och till slut frustrerat utbrast till min man; ”Jag har INGET att ha på mig!” Han stirrade förvånat på mig och sedan på raderna av plagg i garderoben och undrade om jag möjligtvis behövde nya glasögon. Han skulle just till att fråga, men hann inte. Jag var redan på väg ut ur huset ropandes; ”Jag måste handla, något nytt, något MODERNT! Herregud, den där stylisten ska inte få sucka och säga ”…och jag som trodde Babben var min största styling-utmaning…”
Den här veckan började med möte på Titan Television som kommer att vara min arbetsplats mer eller mindre på heltid nu och fram till i början på september, då programmet ska sändas. Har ”ledigt” vissa dagar för att slutföra uppdrag och genomföra några seminarier som varit inbokade sedan länge. På sätt och vis känns det skönt att fokusera på en enda sak. Och gudarna ska veta att det behövs. Det här med att göra TV-program tar mycket tid, speciellt som det är ett program som inte gjorts förut och som bygger mycket på min kunskap och erfarenhet. Men det är fantastiskt roligt att få jobba med så många duktiga TV-proffs.
Bitvis känns det dock fortfarande en bit utanför min komfortzon. Som det här med att träffa en stylist som kommer in så där tjusigt klädd, med perfekt lagd makeup och en vacker hårman som om hon var tagen ur tidningen Elle. Hon har med sig en lika moderiktig kollega (Kommer stylister alltid i par?) som har en ungdomlig och tuff stil och som med pigg blick registrerar allt hon ser. ”Vilken storlek har du?” frågar chefsstylisten rakt över bordet mitt ibland TV-proffsen. Jag skruvar på mig i min alldeles nyinhandlade blåa blus och frågar försiktigt vad hon menar med storlek? ”Jag menar det är en rätt stor fråga. Det finns ju så många olika storlekar. Pratar vi skor, jeans eller Small, Medium och Large här?” Hela bordet tystnar och vänder sin uppmärksamhet mot mig. Jag tittar på vetebullarna på bordet som jag redan har vräkt i mig av. När jag tänker efter, så är jag nog den enda i rummet som har ätit av dem. Men herregud, har man köpt bullar till ett möte, så är väl ändå tanken att man ska äta upp dem?! Nu ser jag mig omkring och inser att de andra är så där superslanka. Min programledarkollega har inte ett uns av överflödigt fett och jag förstår plötsligt att jag kommer vara den enda som står med dubbelhakor i bild. Låt oss hoppas att det blir lite vanliga människor med valkar som ställer upp i programmet.
”Du kan mejla mig dina storlekar och om du har några favoritfärger på kläder.” säger chefsstylisten omtänksamt och ger mig sitt visitkort. Jag inser att hon liksom vi alla i rummet, bara vill göra sitt jobb så bra som möjligt. Hon är fokuserad på att få mig och min programledarkollega att funka i bild och på ett sätt som gör att man hör att vårt budskap går fram och att man inte hänger upp sig på våra kläder. Ungefär som när jag undervisar. Förhoppningsvis ska det inte vara någon stor fläck, eller färger och former som gör att mina deltagare funderar mer över min klädsel än över det de ska lära sig. Det hade ju varit fantastiskt roligt att få veta vad de tänker ibland.
Jag pustar ut och ler varmt mot stylisterna och ger mig sedan in i en lång förklaring om mina storlekar samtidigt som jag spontant utbrister. ”Jag var så nervös att träffa er att jag har på mig den finaste blusen i min garderob. Den är helt ny.” Jag ser hur min programledarkollega ler roat innan han kläcker ur sig sina storlekar lika vant och ogenerat som att han rabblade gångertabellen. Och när man tänker efter så är ju en storlek inte mer än en siffra. Även om siffran på mina kläder var lika stor som siffran på hans skor.
Tänk om den största utmaningen med det här TV-programmet inte kommer bestå i att hjälpa deltagarna i programmet? Det är ju något jag redan har hållit på med i tjugo år ute på företag, organisationer och myndigheter samt hos privatpersoner. Min största utmaning blir kanske att vara mig själv? När kamerorna slås på och lamporna börjar lysa, så är det så himla lätt att börja svettas och helt plötsligt tro att man måste vara någon annan och bättre kopia av sig själv. I de lägena är det underbart att ringa en gammal vän, som känt mig sedan vi gick i grundskolan och som snusförnuftigt förklarar ”Jag kommer titta på programmet för att du är du. Och du är inte överviktig, du är superviktig och det enda du vill med det där programmet är att hjälpa människor. Vill jag titta på supermodeller, så kan jag slå på Top Model. Det är det som är så härligt i Sverige. Här kan man välja.”
Och med min kära väninnas ord ringandes i öronen önskar jag dig en superviktig helg
Petra Brask
”Life begins at the end of your comfort zone.”
Neale Donald Walsch
