​Innan jag börjar berätta om hur chockad jag blev första gången jag skulle effektivisera irländare så måste jag få berätta lite om mig själv och en dröm jag haft. Det är ingen ovanlig dröm, det kanske t o m är en dröm som du själv haft eller förverkligat. Jag har haft turen att växa upp med föräldrar som jobbat utomlands på kraftverksprojekt runtom i världen. De tog mig och mina bröder till platser på jorden där det knappt fanns skola för oss att gå i. Denna mångkulturella bakgrund gör ju onekligen att jag är ganska van vid att resa, möta människor och känna mig hemma i främmande miljöer. Nya, spännande situationer, problem som plötsligt måste lösas, saker som inte fungerar och människor som inte pratar samma språk – det var vardagsmat för mig under uppväxten.

Kanske var det redan där mitt yrkesval började, åtminstone träningen. Du som är utlandssvensk vet att det gäller att packa så effektivt som möjligt, du kan inte ta med dig mycket och du vet ibland inte hur lång tid du ska stanna i ett land. Att flytta ofta, betyder att du måste rensa ofta – ju mindre du bär med dig, ju lättare går det. Hade du frågat mig när jag var liten ”Hej lilla Petra, vad ska du bli när du blir stor?” Så hade du väl svimmat om jag svarat ”Hej på dig själv, jag ska bli effektivitetskonsult!” Det svarade jag inte, jag skulle bli prinsessa och gifta mig med pappa… Jag vet inte om det var min pappa som pratade så varmt om Irland, det kan ha varit farfar också, men så länge jag kan minnas (och det är inte länge vissa dagar 🙂 ) har jag haft en dröm om att få åka dit. Jag köpte allt vad broschyrerna sagt om Irland, det gröna, sköna, vackra. Kullarna, havet som slår längs de stupande klippkanterna, de friska vindarna som biter tag i kinderna. Jag skulle till Irland.

​

En hjärtinfarkt

Den 29 april, 2009 klev jag av planet från London, där jag hade varit och utbildat tidigare under veckan, och satte min fot på irländsk mark…äntligen. Vad var det som gjorde att jag till sist tagit mig hit? Jo, Tetra Pak i Irland hade hört talas om att deras kollegor i Manchester och London gått vår Professional utbildning och frigjort drygt 8 timmar per person och vecka. Irländarna hade genast bestämt sig för att genomgå samma program. Glad för detta satte jag mig i taxin och skulle få mitt första möte med en äkta irländska, en kraftigt byggd taxichaufför som gick och pratade som en hel karl. Hon hann bara säga tre meningar innan jag förstod att det var hon som bestämde hemma. Hennes stackars make hade nyligen fått en hjärtinfarkt berättade hon och med tanke på finanskrisen (Irland har drabbats hårt) så fick de ju fundera över kostnaderna i familjen… Men, sa hon frankt, en operation kostade 4.000 Euro och en begravning 5.000, så jag behöll gubben. Thank goodness, tänkte jag och njöt av utsikten genom taxifönstret medan min taxichaufför ingående beskrev sin makes operation.

​

Inte med i matchen

Elva förväntansfulla själar väntade på mig nästa morgon i sitt kontor på sjunde våningen med ljuvlig utsikt över Dublins nejder. Allt var som vanligt, jag gick igenom programmet, lite statistik på hur vi lever och arbetar idag och kom snart in på deltagarnas förväntningar. Det var två Dennis i gruppen och redo med pennan i handen vid whiteboarden, vänder jag mig glatt till den ena Dennis och frågar om hans förväntningar på kursen. Jag ska precis skriva ner allt han säger när jag inser att jag inte begriper ett ord. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva och Dennis pratar obekymrat vidare. Jag försöker snappa upp nå’t ord, nå’t litet, men nej, jag är inte med i matchen. Det här känns ju lite pinsamt och jag vänder mig till gruppen med ett ansträngt leende. ”Eh, jag glömde visst nämna en sak inledningsvis. Jag kommer från Sverige och engelska är inte mitt första språk, så om ni har några som helst problem med att förstå vad jag säger, säg bara till.” Då skrattar den andra Dennis i gruppen högt och ljudligt och vänder sig snabbt till sina kollegor. ”OK, det hon egentligen sa var att ni ska tona ner er irländska rotvälska lite och prata så hon förstår.” Den andra Dennis kom från Kanada… Dennis nummer ett ursäktade sig och började genast prata en fullt begriplig engelska som var lätt att sammanfatta på tavlan. Puh!

​