”Hej Älskling! Jag sitter i bilen med två kollegor, bara så att du vet att de hör dig nu på högtalartelefonen.” säger jag krystat på väg hem från inspelningsdagen. Inom mig hoppas jag nu att min man inte ska säga något ofördelaktigt. ”Hej, hej, Petras man!” säger min programledarkollega och vår redaktionsassistent glatt. Min man svarar torrt. ”Hej, hej!” sedan vänder han sig snabbt till mig ”Vart är du? Jag trodde du skulle vara hemma vid det här laget?!” morrar han högt. ”Jag försöker förgäves vända tonen och svarar glatt men bestämt ”Vi har ju hållit på att spela in idag och ikväll, det har jag ju sagt till dig!” Det blir en kort tystnad och sedan tar min man till orda igen. Mitt hopp om att han ska mumla något trevligt och sedan lägga på sjunker som en sten. Jag hör hur han tar ett djupt irriterat andetag och sedan öppnar han munnen igen. Kollegorna sitter tysta i bilen och sneglar förvånat på mig.

Den här veckan har det varit skarpt läge på inspelningsfronten. Allt vi har gjort tidigare har bara varit övning inför det här. Nu har vi börjat spela in på riktigt det första programmet i TV-serien. Jag som precis har börjat vänja mig vid att åka till samma stora kontorslandskap varje dag får nu vänja om och istället åka till olika inspelningsplatser. Men jag klagar inte. Det är vansinnigt roligt att få lära sig nya saker och det är spännande att möta nya problem och utmaningar. Parallellt med alla inspelningsdatum har jag också försökt hålla min familj och framförallt min man uppdaterad om vart jag ska befinna mig och när. Allt för att logistiken hemma ska fungera så smidigt som möjligt.  Därför blev jag extra förvånad när det visar sig att han helt missat att jag skulle spela in även kvällstid den här veckan.

”Det har du aldrig sagt!” säger han så bestämt att det skorrar i bilens högtalare. Jag vill bara protestera högljutt men svarar istället kontrollerat ”Vi kan väl prata mer om det här när jag kommer hem.” Om du tror att min man slutar där, så känner du inte min man. Han fortsätter envetet. ”Jag har fått ditt inspelningsschema och i det står det ingenting om att det ska vara några inspelningar på kvällen.”

När vi till slut lägger på så konstaterar min programledarkollega lugnt. ”Det hörs att han är gotlänning, din man.” Jag ler och svarar ”Det var observant av dig.” Inom mig börjar jag fundera över om min man har rätt att vara så upprörd att det sjunger mer än någonsin om hans gotländska. Jag menar, jag har ju berättat för barnen att jag skulle vara borta även kvällstid den här veckan. Alla i redaktionen vet ju om det. Tre-fyra vänner har också koll på det. Det kan även tänkas att jag nämnde det för min bror och hans fru som var på besök i veckan. Kan det verkligen vara så att jag berättat det här för alla utom för min viktigaste lagkamrat i hemma-teamet? Envist försöker jag hålla mig till att jag visst har sagt det. Visst sa jag det väl redan för ett par veckor sedan? Och visst står det väl klart och tydligt i inspelningsschemat jag skickade?

Ju närmare hemmet jag kommer desto mer inser jag att det nog är dags att ta mössan i handen och erkänna att jag kan ha missat att kommunicera detta så självklara, till en av dem som kanske skulle haft mest nytta av informationen. Och även om jag nu skulle ha sagt det, så har jag ju uppenbarligen inte kommunicerat det tydligt nog.

När jag väl skjutsat hem mina trevliga kollegor och till slut svänger in på garageuppfarten hemma, öppnas dörren till mitt hem, innan jag ens klivit ur bilen. Där står han. Lagkamraten. Hans blick säger mer än tusen ord. Min också.

När jag kommer fram till dörren börjar vi båda prata i munnen på varandra och våra meningar börjar med samma ord. ”Förlåt.”

Tänk att ett så litet ord på bara sex bokstäver kan göra en så stor skillnad för en lagkamrat. Jag smälter. Han fortsätter. ”Förlåt. Jag förstår att du har mycket att tänka på nu. Men jag behöver få veta att det är jag som ska sköta markservicen på kvällarna den här veckan. Det är viktigt för mig. Du vet att jag vill vara en bra bonuspappa till dina barn och se till att komma hem i god tid, när du är borta. Men då måste jag få veta hur det ligger till. Och jag är inte tankeläsare.”

”Jo, många gånger är du det.” mumlar jag skamset. ”Och det kanske är det som gör mig så bortskämd med att du alltid löser situationen innan den ens uppstår.  Men det ger mig inte rätt att vara otydlig.”

Hur duktig man än är på effektivitet, så hjälper det inte mycket om man glömmer att kommunicera med sitt team. Det är svårt att bli effektivare om den omgivning, som jag är beroende av, inte är involverad. Tänk om det är så att de som står oss närmast, de som är viktigast, är de som vi lättast tar för givet och oftast blir slarviga med? Tänk om vi är mer noga med att komma ihåg någon avlägsen släktings födelsedag på Facebook, något oviktigt mejl på jobbet, någon årsdag i bostadsrättsföreningen. Mer noga med det än med att uppmärksamma viktiga saker för våra närmaste och käraste? Bara för att de står där, dag ut och dag in, behöver det ju inte betyda att de kommer att stå där för alltid. En dag kanske vi vänder oss om. Och då har de tröttnat på att stå där. Då är det ekande tomt.  Det enda som hörs är dina egna tankar, som du är alltför trött på att läsa.

Önskar dig en tydlig och uppskattad helg

Petra Brask

“Tell me and I forget. Teach me and I remember. Involve me and I learn.”
Benjamin Franklin