”Vet du varför du är här?” frågar jag mannen framför mig som sitter med armarna i kors. Han grimaserar och skruvar på sig. Till sist ser han ner i bordet och mumlar ”Nej, min chef har sagt att jag ska vara här. Jag ska tydligen bli effektivare. Men jag vet inte om jag är den som behöver det här mest.” Han tystnar och slänger en längtansfylld blick på dörren bakom mig. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han helst vill gå tillbaka till sitt jobb. Sedan tittar han mot mig igen och suckar. ”Men nu är jag här i alla fall, så…” Han skakar uppgivet på axlarna och tittar ner i bordet igen. ”Tror du att du har fått den här utbildningen som en bestraffning?” frågar jag lugnt. Han tittar förvånat upp på mig och drar efter andan. ”Ja, faktiskt.”

Den här veckan kan sammanfattas som en av SMHI’s väderleksrapporter.; Omväxlande. Jag har fått förmånen att jobba med mitt ”vanliga jobb” och hålla seminarium, utbilda samt hänga med min kollega Janne på möte med nya härliga, potentiella kunder. Men jag har också fått nya utmaningar i TV-makarnas värld. Den här veckan har de bland annat släpat ut mig till Drottninggatans rusningstrafik av människor mitt i stan. Där har vi filmat in några scener samtidigt som folk har stannat upp, pekat och viskat. Några fnittriga tonårstjejer har kommit fram och tittat lite starstruck på min programledarkollega, men istället pratat med mig. ”Heeej, vad spelar ni in för något? Du och jag har samma jacka! Såååå snyyyyyggg!” Jag ler vänligt tillbaka och svarar. ”Ja, likadana. Du är jättefin i din.” Känner mig genast lastgammal bredvid denna sprudlande söta lilla tonårstjej. ”Du är också fin i din.” säger hon gulligt och trippar vidare med sina kompisar. Hon verkar nöjd med sin dos av inspelningsmystik.

Smekmånaden i kontorslandskapet är över. Nu ser jag inte stjärnögd TV-glamouren omkring mig. Jag börjar vänja mig vid facktermerna och vid att höra mina kollegors berättelse om andra program de jobbat med. Jag blir inte lika imponerad av tokiga berättelser om inspelningar med Hollywoodfruar, Persbrandt och politiker. Nu sitter jag istället och noterar hur ”TV-folket” är väldigt nyfikna på min värld.  ”Berätta igen, Petra. Har du verkligen varit och utbildat i Mellanöstern? Hur ser en vanlig arbetsvecka ut för dig egentligen?” Jag svarar tålmodigt på de många frågorna och försöker ta in att livet som effektivitetsexpert är så intressant för någon i detta kändisvimmel.

Men gladast har jag ändå blivit över att mina nya kollegor tagit mig åt sidan och velat ha coaching och effektivitetstips för egen del. Det märks så tydligt att det här är en grupp människor som ger allt för konsten och som inte är bortskämda med att företaget skickar dem på utbildningar eller erbjuder dem en effektivitetscoach. Jag har fått många förfrågningar som; ”Kan vi luncha ihop?” ”Har du tid med en kaffe med mig?” ”Ska du gå hem nu? Kan vi ta sällskap en bit?” och så har de öppnat sina hjärtan och låtit frustrationen flöda. Det är svårt att förklara varför jag blir så glad över det, men jag har en känsla av att jag gör något viktigt då, att jag behövs och är på rätt ställe. Samtidigt är det en win-win när jag får ge tillbaka till alla nya duktiga kollegor som ger mig på så mycket kunskap om hur jag ska jobba framför kameran.

”Det känns riktigt bra. Jag har bättre koll nu. Inte alls som förut, när det var som att mejlen tog upp hela dagen. Jag har faktiskt varit inne hos min chef och tackat för att jag fick gå den här utbildningen.” säger den medelålders mannen och tittar på mig med sina nötbruna ögon samtidigt som han ler nöjt och visar in mig till sitt välorganiserade arbetsrum. Både han och arbetsrummet ser helt annorlunda ut nu än det gjorde första gången vi träffades. Då satt han med armarna i kors och såg ut som att han just fått en bestraffning. Lika besviken som han känt sig över att hans chef ansåg att han behövde en effektivitetsutbildning. Lika glad blev han när jag lugnt förklarade att det är något att vara stolt över. Din utbildning i Time Management är skräddarsydd bara för dig och du är den ende deltagaren. ” Det är en bonus som din chef erbjuder dig. Det är viktigt att du förstår det, så att du kan tillgodogöra dig all kunskap du kommer att få.”

När jag avslutar veckan med min sedvanliga veckoreflektion funderar jag mycket över hur viktigt det är att sätta värde på det jag får. Tänk om det är först då som det betyder något? Tänk om det är först då andra människor kan känna att de betyder något? Det blir extra uppenbart när jag kommer hem till min nyopererade man, som brukar pyssla om mig på fredagarna med trerätters middag där allt är handlat, dukat och klart. Nu är det istället jag som får pyssla om honom. Har jag verkligen satt värde på alla gånger han har gjort det? Och har jag kommit ihåg att uttrycka det till honom? Det är en ögonöppnare att byta roller. Och det är roligt att få ge något som jag själv uppskattar så mycket att få.

Precis när jag sparat och stängt min veckoreflektion och ser datorn slockna för helgen, så växer det en ny tanke som inte vill lämna mig ifred. En insikt som far genom hjärnan och nästan flyger förbi. ”Vem ska kunna sätta ett högt värde på dig om inte du gör det själv först?” Jag ser förmodligen lika ertappad ut som min deltagare i konferensrummet i början på veckan.

Önskar dig en helg med högt värde

Petra Brask

”Price is what you pay value is what you get.”
Warren Buffet