”Vet ni varför ni är här?” Sorlet tystnar i det moderna konferensrummet. Förvånade ögon möter mig och ersätts snart av axelryckningar och ertappade ögonkast till varandra. Jag formulerar i ord det jag läser på deras kroppspråk. ”Jag får känslan av att ni är här för att er chef har sagt att ni ska vara det?” Generade leenden och blickar som tittar ner i bordet bekräftar det jag anar. ”Förstår också att ni hade en helgdag igår och nu bara har två dagar på er att hinna jobba ifatt innan det blir två dagars ledigt igen.” Deltagarna mumlar igenkännande och börjar nicka. ”Så på en skala 1-10 hur sugna är ni på att gå på utbildning hela dagen idag? Minus 7?” Lättade skratt utbryter i lokalen och de vågar möta min blick igen. ”Har ni många samtal ni ska hinna ringa, saker som ska fixas och det känns som att tusentals mejl väntar i inkorgen?” Deltagarna har nu full uppmärksamhet på mig och ser lika förvånade ut som att jag var en spådam som råkat gissa rätt stjärntecken på första försöket. ”Hur kan du veta det?!”

Det var nästintill omöjligt att ta sig igenom tullen i Bukarest med två Kosta Boda-ljushållare. Tulltjänstemannen bad mig riva upp presentpapperet och höll nästan på att slå sönder dem för att se om de hade något olämpligt i sig. När jag åker från Arlanda kan jag inte låta bli att köpa varianten som ser ut som en snöboll i glas till de fantastiska assistenter som hanterat hotell, flyg och konferensbokningar i länderna jag åker till. Det är dessutom så omåttligt förtjusta i vår svenska vackra glaskristall. Jag borde kanske haft med mig en liten gåva till chefen, som i vissa länder anses brukligt. Men jag ömmar för de där assistenterna som sällan ens får något tack för sina insatser. Att bli sedd och respekterad i våra dagliga gärningar kan skapa den där extra energin vi så väl behöver när vardagen kommer med sina utmaningar. Det kan vara en starkt bidragande orsak till om vi gillar vårt arbete eller inte.

Fördelen med att vara ute och resa är att jag får mycket reflektionstid, värdefull utvärderingstid då jag hinner fundera över varför jag hamnat där jag har hamnat och om det jag gör leder mig dit jag vill. Om inte, varför?

Kontoret i Bukarest är modernt och fräscht som alltid för det företag jag blivit ditkallad av. Ibland får jag påminna mig själv om vilket land jag befinner mig i, då deras kontor ser förvillande lika ut. Men det som skiljer är deltagarna. Den här gången kommer de in lite blyga i konferensrummet och undrande över vad som ska hända. Deras chef äntrar lokalen näst sist och är väldigt entusiastisk. Han är en stor utövare av time management och har insett för länge sedan vilken skillnad det gör i vardagen. När kursdagen är slut är han ännu mer exalterad och vi kommer överens om en uppföljningstid om tre veckor, då samtliga deltagare ska ha kommit en ansenlig bit på den handlingsplan för time management som vi enats om. Med en så klok chef som förebild känner jag mig oerhört trygg med att lämna kontoret och ta mig in till Gamla Stan i Bukarest för att äta middag. I taxin på vägen hem efter en god rumänsk måltid får jag 70-talsfeeling när jag inte hittar bältet i baksätet och inser att det inte finns något. När chauffören tänder ett bloss och undrar om jag kan visa honom vägen till hotellet, väntar jag bara på att Saturday Night Fever ska börja spelas på radion också.

Nästa morgon blir jag hämtad tidigt för vidare färd med flyg till Aten för att ta hand om samma företags grekiska kollegor. Jag slänger in väskan på hotellrummet och slänger ett beundrande ögonkast på dekorationen innan jag med kartan i handen tar mig ut till det väntande Aten. Målet är Akropolis, med den mäktiga vyn över staden och en god grekisk middag, innan jag tar en tidig kväll för att ladda inför uppdraget att effektivisera grekerna nästa dag.

Jag är inte förvånad när de kommer försent till konferensrummet på morgonen. Det är de inte ensamma om att göra första gången man går en time management-utbildning. Men resten av dagen får jag dem att respektera tiden. Det finns många effektiva knep för det som fungerar i samtliga kulturer.

Mitt under en workshop om epost-policy är ljudnivån och kroppsspråken i konferensrummet så högljudda och intensiva att jag tänker ”Nu är de ordentligt osams.” När jag frågar hur det går för dem. Ler de glatt och svarar. ”Good, good.” De fnissar åt min förvånade reaktion och förklarar att de har samma reaktion när de är i Sverige. ”You are so quiet when you’re having meetings in Sweden, we believe you hate eachother.” Jag nickar och vill inte berätta för dem att ibland gör vi nog nästan det, speciellt om någon tar upp något under punkten ”Övriga frågor.” Där rök chansen att mötet ska ta slut, så alla hinner i tid till nästa.

”Hur tycker ni det är att arbeta i ett företag som präglas av svensk möteskultur?” frågar jag deltagarna. ”Do you really want to know?” skrattar de tillbaka.

Under lunchen berättar jag att min son nyligen läst om Greklands historia i skolan och att jag var och besökte Akropolis kvällen innan. ”You have an impressing history.” säger jag entusiastiskt. Vilket får alla att utbrista ”Unfortunately it stayed in the history.” Det märks att de är mycket bekymrade över sitt land och sin ekonomi. När vi går ut på terassen och dricker kaffe i den härliga solen, står de och fryser samtidigt som de röker frenetiskt. ”Det är bara 17 grader och vi får inte röka inne på kontoret längre.” De ser förskräckta ut när jag tar av mig kavajen och vänder ansiktet mot solen.

När jag flyger hem kan jag inte låta bli att reflektera över vilket vackert land grekerna har, så fin natur, imponerande väder, fantastisk mat och så charmigt folk. Jag vet varför jag var där. Låt oss hoppas på att de också förstår varför de är där de är. Det är först då det går att göra en förändring.

Önskar dig en helg och vecka på rätt plats

Petra Brask

”Alla letar efter sätt att ändra världen,
men nästan ingen letar efter sätt att ändra på sig själv.”
Leo Tolstoy