”Är det sant att jag ska flytta till en liten by på landet i södra Tyskland? Ja, det är sant. I alla fall i några månader. Det är en by där det finns absolut ingenting att bli distraherad av, ingen aktivitet, inget att göra. Allt som behövs för att jag ska kunna skriva färdigt min bok.” Jag sitter i min skrivarstuga på Öjn och läser en krönika i GotlandsTidningar. Det roar mig att jag har åkt till krönikörens Ö för att skriva färdigt min bok, medan han måste åka ända till Tyskland för att skriva färdigt sin. Ibland är det viktigt att komma bort från adrenalin och stress för att kunna fokusera. Men föga visste jag att jag skulle få uppleva en helt ny nivå av adrenalin och stress.

Den här veckan har jag tagit mig till fastlandet för att ta hand om mina ungdomar, posten och en föreläsning för tandsköterskor som varit inbokad sedan ett år tillbaka och som inte gick att flytta över på någon av mina eminenta kollegor. Det är lyxigt att få stå och föreläsa igen. Jag njuter av tandsköterskornas pärlande skratt och glittrande ögon. Hur de ivrigt räcker upp händerna och delar med sig av erfarenheter och kloka råd. Hur deras ögonlock febrilt blinkar bort tårar när jag berättar om min nya mission i livet; att hjälpa våra ungdomar och hur stress har spridit sig långt ner i åldrarna och yttrar sig på de mest hjärtskärande sätt.

Att vara författare är ett ensamt jobb. Och jag måste erkänna att jag njuter av att det måste få vara så. Där i ensamheten hinner stora tankar bli större och långa meningar längre. Avsaknaden av TV-kanaler, bredband och distraherande möten gör att den enda stimulansen är långa strandpromenader och en svärmor som vill locka ut mig på antika auktioner. Det låter ju väl lugnt kan man tänka då. Men det är just det som gör en bok. Avsaknaden av annat som tar fokus.

När jag kommer tillbaka till fastlandet blir kontrasterna desto större. Speciellt den här gången. När jag och min man kliver ur bilen hemma ser vi att det har varit inbrott. Tjuvar har gått igenom vårt hus i jakten på guld, identitetshandlingar och allt som börjar på i; ipad, iphone… Alla lådor är utdragna och saker slängda överallt. Stora skoavtryck är placerade rakt över röran. Det känns som ett knytnävsslag i tryggheten när någon klampat rakt in i vårt hem. Jag står chockad och får kväljningar av detta oväntade och oönskade besök.

Min man är desto mer handlingskraftig och ringer polis och vaktbolag. Han hinner till och med prata med grannarna innan vaktbolaget är på plats. Efter att polisen effektivt inspekterat brottsplatsen kan vi konstatera att förutom skadorna på huset så har vi inte blivit av med så mycket av värde. Tack vare larmet och övervakningskamerorna så har de inte hunnit göra mer skada. Har alltid ansett mig vara rätt ointresserad av materiella saker. Det är människor och relationer som är viktiga. Men här får jag erkänna att jag drog en djup suck av lättnad. Insåg att i saker finns också minnen från människor som har ett stort värde för mig.

Fick en del tips från polisen och vaktbolaget för att förhindra inbrott och förstår att grannsamverkan är A och O;

• Heja på okända inom området så de vet att du sett dem. Det har avskräckande effekt på inbrottstjuvar. För övrigt kan man med fördel heja på kända också. Det kan öka trivseln i området.
• Är du borta länge så prata gärna med någon granne om att tömma posten, kanske gå lite i nyfallen snö fram till dörren så det ser ut som om någon är hemma och gärna också att se till att allt ser normalt ut.
• Klipp häckar och sätt upp belysning (gärna med rörelsedeckare) som gör att den som vill ta sig in genom balkongdörrar blir sedd.
• Om du hör eller ser något misstänkt så visa att du hört och sett dem. Det kan avbryta pågående spaning eller inbrott.
• Är du hemma och det ringer på dörren visa att du är hemma om så genom att skrika att ”jag är magsjuk och kan inte öppna dörren”. Du förstår idén.

När jag var på väg hem från Thailand i januari bröt min dator ihop fullständigt och jag var på god väg att göra detsamma. Tills jag insåg att jag inte behövde göra det. För jag hade full backup och min gamla dator som troget väntade hemma. Återigen så hade jag blivit räddad av gynnsamma omständigheter. Mitt i eländet kan jag alltså inte låta bli att känna mig tacksam. Från att ha trott att jag förlorat mycket av värde, så visade det sig inte vara så.

Tänk om jag kommer säga samma sak när jag är klar med boken. Från att ha trott att jag förlorar mycket tid med omvärlden så kanske det visar sig att det största värdet inte är boken utan att ha fått njuta av ett stillsamt Gotland. Vill passa på att rikta ett stort varmt tack till de poliser, väktare och försäkringsbolag som effektivt och omsorgsfullt hjälpt oss reda ut röran. Ert fina bemötande och expertis har gjort att jag känner mig trygg hemma igen.

Önskar dig en orörd helg och vecka

Petra Brask

”Anything that just costs money is cheap.”
John Steinbeck