”Jag är definitivt en tidspessimist. Jag kommer alltid en halvtimme för tidigt till saker och tror att allt tar längre tid än det egentligen gör.” den unga kvinnan sitter längst ner i konferenslokalen och bredvid henne nickar två kollegor instämmande. Alla tre kom mycket riktigt in i kurslokalen långt tidigare än alla andra deltagare. En man som hälsat på mig redan dagen innan och sagt att han väntat ett år på att få gå den här effektivitetsutbildningen, pekar nu på mannen vid sin sida; ”Jag är också en tidspessimist men han där är en tidsoptimist!” Mannen bredvid honom protesterar. ”Det är jag väl inte?!” De två männen tittar menande på varandra. ”Jodå, det är du. Du gör allt i sista sekunden och tror att det inte tar någon tid alls. Din brist på planering drabbar de omkring dig. Mig.” Jag börjar ana att de kanske är mer än bara kollegor? Det kan i så fall bli en spännande dag. Undrar hur länge det dröjer innan någon av dem pekar på den andre och säger ”Du har fel.” Inte länge visar det sig.

Den långa påskledigheten är slut och förhoppningsvis med den även det överraskande vintervädret. Tidigt i morse körde jag till Nynäshamn på glashala vägar med sommardäck på bilen som jag laglydigt bytt till. ”Jag saknar ord.” sa den annars så pratglade reportern på radio P4 när han beskriver det bistra väglaget och de bidragande olyckorna. Du kanske undrar varför jag bloggar en måndag? Ja, det undrar jag med. Kanske för att jag är så himla lycklig över att äntligen få åka tillbaka till min skrivarstuga på Gotland och börja med redigeringen av boken. Har längtat så oerhört efter att få lugn och ro omkring mig så att det där skrivflödet som bubblar som en kokande kittel inuti äntligen får ro att komma ut.

Varje författare har säkerligen en alldeles egen rutin kring sitt skrivande, för jag tror att det är just det som behövs för att få till så många sidor. Rutiner. I mitt fall handlar dessa rutiner om långa perioder av ensamhet, av att stänga ute omvärlden. Jag behöver vara tidspessimist och tänka att saker tar mycket längre tid än de egentligen gör. Allt för att värna om det kreativa flödet. Vi kan nog känna igen oss i både tidspessimisten och tidsoptimisten- den som tror att allt går så fort så att det egentligen tar ingen tid alls. ”Åka och handla? Det gör jag på 10 minuter. Javisst, om du får köra in bilen i affären kanske?” Vår hjärna upplever tid och med tanke på att vi är olika så upplever vi den olika. Det kan förstås vara oerhört frustrerande i en parrelation. Jag tänker tillbaka på när jag nyligen var i Köpenhamn och lärde ut effektiva metoder i deltagarnas digitala verktyg.

”Eftersom du är min man så måste jag protestera och säga att Du har fel.” Mannen är oerhört bestämd och tittar uppfordrande på sin partner. Vi håller på och undersöker en fråga i OneNote, där jag påstår att det går att göra och där deltagaren säger att det inte går. Han blir nu nerröstad av sin man som träder fram till mitt försvar ”Petra har rätt.” Hela gruppen fnissar åt den bestämda tonen och jag måste erkänna att jag också har svårt att se allvarlig ut. Jag börjar fantisera om hur det skulle vara att ha med min man på en föreläsning. Tänk att få peka på honom med hela handen och säga ”Du har fel.” Men känner jag min man rätt så skulle han säkerligen ha rätt då också.

Väl hemma i Stockholm igen lunchar jag med mina kära medsystrar Ann och Monica, två vänner som har känt mig nästan hela mitt liv och som jag har turen att få arbeta med i olika sammanhang. Jag frågar osökt om deras förhållande till tid. ”Jag är nog både tidsoptimist och tidspessimist och dessutom är jag lat.” säger Ann utan omsvep. Monica och jag brister ut i skratt åt hennes erkännande och säger att hon i alla fall inte varit lat idag och syftar då på den guidade turen hon bokat in åt oss på Kungliga Slottet efter lunchen. Det är spännande att vara turist i sin egen hemstad och få höra om vårt land och vår historia tillsammans med besökare från hela världen. Det ger ett häftigt utifrån-perspektiv.

Den känslan beskriver rätt väl upplevelsen samma kväll när jag och min man ska hjälpa min käre bror och hans trolovade att flytta. En flytt kan verkligen förstärka våra mänskliga beteenden såsom huruvida du är en tidsoptimist eller tidspessimist och om du är en gör-det-nu eller gör-det-sen. Vi har med oss värderingar hemifrån om hur vi ska använda vår tid. Jag och min bror är uppväxta med att ha fått klara oss själva väldigt tidigt i livet. Om vi inte tog tag i saker, så fanns det ingen annan som gjorde det. Jag minns hur vi satt hemma vid köksbordet i tonåren och skrev checklistor på allt som behövdes göras hemma. Är man två unga syskon som själva ska ta hand om ett hem i flera våningar och onödigt stor trädgård så blir det förstås extra viktigt att arbetet fördelas rättvist. Jag kan därför känna igen mig så väl när min bror i flyttkaoset blir en riktig gör-det-nu:are som önskar att få allt i ordning på en gång. Min man och min bror trivs väldigt bra ihop. Min man är nog en av de få tidsrealister jag mött i mitt liv. Han är uppvuxen i ett hem där ordning, planering, och framförhållning är lika självklart som att borsta tänderna. Man behöver kanske inte bara vara effektivitetskonsult för att tycka att detta är oerhört attraktiva drag.

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett vem vi är så finns det inget rätt eller fel. Vi kommer alla från olika hem och kulturer. Både hemma och på våra arbetsplatser ska vi samsas med olika värderingar och ibland frustrerade känslor av att ”så här borde det vara”. Och visst kan vi drömma om att få säga till vår partner ”Nu har du fel.” Jag har fortfarande inte släppt tanken på att bjuda in min man till en föreläsning. Men antagligen kommer han att bli den jobbigaste deltagare jag någonsin råkat ut för. Av den enkla anledningen att han känner mig väl. Och det skulle nog bereda honom mycket stort nöje att med hela handen peka på mig och säga. ”Jättebra tips om planering och framförhållning, Petra, fast här måste jag ändå påpeka att du inte alltid lever som du lär. Du är en riktig tidsoptimist.”

Önskar dig en effektiv vecka

Petra Brask

”It’s how we spend our time here and now, that really matters. If you are fed up with the way you have come to interact with time, change it.”
Marcia Wieder