Jag bet mig i tungan. Det kunde inte vara sant! Här stod jag i Rysslands huvudstad och vräkte ur mig något som fick mina deltagare att stelna till av förskräckelse. Jag försökte släta över, försökte rädda situationen. Men det såg inte ut som att jag lyckades. Vid kaffemaskinen på det lilla Moskva-kontoret stod nu tre ryssar och sneglade på mig med största misstänksamhet. Jag såg mig omkring på de vitkalkade väggarna som för att hitta något som kunde hjälpa mig. Utanför de höga fönstren såg jag några kontorsarbetare hasta iväg på sen lunch. Det var minus tjugo grader ute och de var rejält påbyltade. Jag vände mig tillbaka till mina ryska deltagare i ett sista försök att rädda situationen.

En stor skylt med mitt namn skrivet i prydliga bokstäver var det första jag såg när jag klivit av planet till Moskva och äntligen tagit mig igenom passkontrollen. Veronika, en av mina kunder och deltagare hälsade mig glatt välkommen och styrde oss snabbt bort mot expresståget och in mot stan. Med långa bestämda steg och klar röst gick hon igenom agendan för min vistelse. Och vilken agenda. ”Moskva är en del av mitt hjärta.” berättade Veronika som hade bestämt sig för att visa mig så mycket som möjligt av staden före och efter utbildningspassen på företagets nya kontor. Hon skulle visa sig vara en guide med en passionerad kunskap och en förmåga att leverera datum och historiska detaljer om Ryssland som om hon var en vandrande uppslagsbok. För en effektivitetskonsult så är hon en dröm-guide.

Det finns mycket i detta land som väcker kritiska frågor, men detta tålmodiga folk måste man har respekt för. Efter drygt 20 år som fritt land märks det att ryssarna fortfarande är tokiga i att upptäcka mycket av det vi i väst tar för givet, vilket gör att för många går livet i högsta hastighet. Det festas mycket, sovs aldrig och god mat och dryck är ett måste. Stämningen är livad och barerna håller i gång fram till småtimmarna alla veckans kväller och nätter. Moskva med sina 12 miljoner invånare är staden som aldrig sover.

Moskva är också en kontrasternas stad med en bohemisk enkelhet som blandas med guldglittrande glamour. Överdådiga palats och vackra gamla kyrkor trängs med moderna glasbyggnader från tidigt 2000-tal. Det går inte att ta miste på vilka komplex som uppfördes under Stalins tid, även om min alerta guide noga pekar ut dem åt mig. De har gigantiska dörrar och enorma fönster, som får mig att känna mig som en liten blöt fläck på marken. Men min guide styr mig med bestämda steg mot Röda Torget och Vasilijkatedralen. Jag tappar räkningen på alla teatrar vi passerar och noterar hur stora folkmassor som står i kö för att ta sig in på kvällsföreställningarna. ”Det här är teaterscener som används flitigt och du får vara ute i god tid om du ska få biljetter till någon föreställning.” berättar Veronika och slänger ur sig en rad ryska pjäsförfattare och deras verk som hon uppskattar extra mycket. Jag försöker lägga deras namn på minnet, men det är svårt. Så många konsonanter och ljud som är ovana.

Vår promenad fortsätter i den minus elva-gradiga kylan samtidigt som Moskvas vackra Bolsjojteater uppenbarar sig som en syn framför mig. Jag ryser. Men inte av kylan. Känslan av historiens vingslag gör sig påmind. Tanken på alla de kända prima ballerinor som dansat där ger mig en häftig längtan av att ha velat stanna längre. Efter en middag på ryska traditionella pannkakor samt tre timmar till fots närmar sig Veronikas första guidekväll sitt slut. Hon lämnar av mig vid hotellet nära midnatt med löfte om att hämta mig halvnio dagen därpå. Själv har hon en timmes resa innan hon är hemma i sin lägenhet och jag undrar hur hon ska orka upp nästa dag igen? Hur ska jag själv orka? Att gå upp halvåtta och med tre timmars tidsskillnad blir onekligen en väckarklocka som skräller 4.30 svensk tid.  Utmattad slänger jag mig på kudden i hotellsängen och säger ”Sov nu!” till mig själv.

Nästa dag byltar jag på mig extra mycket inför den kyliga morgonpromenaden till kontoret. 20 minuters promenad i minus 20 graders kyla kan ibland te sig långt. Men det känns uppfriskande. Min första deltagare sitter redan på sin arbetsplats och väntar när vi kommer in genom kontorsdörren. Hans kollegor droppar in en efter en och så är utbildningsdagen i full gång. Inkorgar töms, skrivbord rensas, mappsystem organiseras och kalendrar fylls med värdefulla påminnelser och uppgifter. Mejlprogrammen får jobba till sitt yttersta och deltagarnas ibland bistra miner lyser upp när de får lära sig nya effektiva tekniker som underlättar vid tidsnöd.

Det är först under eftermiddagens kafferast som jag trampar i klaveret. Ordenligt. Mina ryska deltagare berättade anekdoter om sin stad och sitt land, vi pratade förstås om OS i Sotji och sedan kommer vi in på det ryska språket och dess uppbyggnad. Jag berättar stolt att min man kan en del ryska och hur avundsjuk jag är på det. ”Hur kommer det sig att han kan ryska?” undrar några av herrarna nyfiket. Jag berättar att min språkkunnige svärfar också läst ryska och varit intresserad av rysk historia och kultur. ”He was actually a spy.” hör jag mig själv säga. Jag vet… Det är oförlåtligt. Ryssarna stelnar till och en av dem försöker skratta överslätande. Jag mumlar snabbt. ”Eh, I mean, he had a very boring job. He was listening to radio traffic and most of the time nothing happened.” Inom mig skickar jag en tyst ursäkt till FRA och min stackars ovetande och sedan länge pensionerade svärfar. En snabb tanke till klassiska gamla spionfilmer far genom min hjärna. Scener där huvudrollsinnehavaren spanar ut genom hotellfönstret för att se om hon är skuggad dyker upp. Jag försöker snabbt skaka bort de tankarna.

Det var inte förrän vid middagen på kvällen som spänningen släppte. En av mina deltagare undrade om jag hade rest till många spännande länder. Visst hade du varit i Mellansöstern och Iran, undrade en av dem. Jag nickade och berättade om den gången jag stod i ett konferensrum i Teheran och inte för mitt liv kunde få slöjan att stanna kvar på huvudet. Tills deltagarana tröttnade och utbrast ”leave it” och så tog damerna i gruppen av sig sina slöjor också.

Ryssarna skrattar glatt och bjuder på egna resehistorier. Spänningen är bruten. Och in dukas fler rätter än jag någonsin orkar äta. Bland annat den ljuvligt läckra soppan Borsjtj och en underlig sillrätt som på engelska blev ”Herring under fur coat”. Tyvärr såg den ut så också, även om den smakade gott. Men det sägs ju att man äter med ögat också.

Kvällen tog slut alldeles för fort. Och när vi vandrade genom den folktäta staden kunde jag se att festandet bara hade börjat. Tänk om jag kunnat hålla igång som Moskva. Nu somnade jag istället och drömde om att snart få komma tillbaka. Kanhända drömde jag också om att kunna guida runt i Stockholm med pricksäkra årtal och passionerad kunskap om min hemstad. ”Moskva är staden i mitt hjärta.” sa Veronika när vi möttes. Och på något sätt lyckades hennes stad även smyga in i mitt.

Önskar dig en god helg i din drömstad

Petra Brask

Пе́рвый блин всегда́ ко́мом.
(Den första pannkakan blir alltid en ful en.)
Russian proverb

Känner du någon som lider av tidsbrist, har svårt att få ihop vardagen eller stressar för mycket? Vi söker deltagare till ny spännande TV-serie. Mer information här: http://petrabrask.se/Deltagare-till-TV-program.htm