”De sa på radion att om man kunde så vore det bäst att jobba hemifrån.” mannen kom extra tidigt till kurslokalen och stannade till framme vid scenen hos mig och började ta av sig den stora varma vinterjackan. ”Det verkar som att snön tar stockholmarna med överraskning. Men det är väl inget nytt att det är vinter varje år?” fortsätter han med sin vackert lugnande dialekt som klingar som balsam för min själ. Har knappt sovit en blund på två nätter, delvis för att bevaka maktkampen i det amerikanska valet men sedan för att jag grubblade på om vädrets makt över Stockholm skulle göra att jag kom försent till min egen föreläsning i planering. ”Tänk om vi skulle jobba hemifrån varje gång vi har sånt här väder hemma i Luleå, då skulle vi få stanna hemma i ett halvår.” fortsätter mannen för sig själv medan han kryssar fram och lägger beslag på en bra plats i lokalen. ”Det är liksom inget val vi kan göra under vintern. Hur skulle det gå för samhället då?” muttrar han och sätter sig ner. Jag ser ut över den stora öde konferenslokalen. Skulle det visa sig att det bara är jag och Luleå som trotsar vädrets makter idag?

Vintern har definitivt kommit till Stockholm. De som länge funderat på om det är dags att sätta på vinterdäcken på bilen, behöver inte fundera längre. När jag i början på veckan föreläser på en stor konferens är det nästan hälften som erkänner att de förhalat att byta till vinterdäck. ”Det där har blivit en riktig surdegspadda.” säger en dam och försöker sedan skylla på däckverkstaden. ”Du vet när jag ringde till dem, så hade de inte tid och sedan så var inte däcken hos dem utan hos en leverantör till dem och det skulle ta några dagar…” Visst kan vi skylla ifrån oss på alla möjliga omständigheter, men till syvende och sist så handlar det om framförhållning och planering. ”Alltså, jag blir så himla sur på mig själv när jag skjuter upp saker. Jag har snubblat över målarpenslar och färg hemma i hallen i flera månader nu. Hur svårt kan det vara att komma till skott och börja måla egentligen?” säger en man på en föreläsning idag. Jag förklarar snabbt att det inte är någon idé att skälla på sig själv, för det leder oftast bara till att vi förhalar mer. Tänk istället att du alltid kan börja på nytt. Varje dag är en ny chans till att göra bättre än igår. Varje dag är en chans till nystart.

I den tuffa vintertrafiken lyssnar jag extra noga på radion och råkar även svälja barnradion i min iver att inte missa trafikrapporteringen. På barnradion skriver en ung kille på 7 år in och klagar på att det är så röriga och stressiga morgnar hemma hos honom och att mamma och pappa är på så dåligt humör. Programledaren ringer då upp en 13-åring som säger sig ha goda råd. ”Hej, vad har du och dina syskon gjort för att få ordning på morgnarna hemma?” undrar programledaren. 13-åringen svarar klokt;
”Vi är fem i familjen och alla var griniga, stressade och trötta på morgnarna. Vi skällde och skrek på varann och sedan hade man med sig den känslan i skolan hela dagen.”
Jag tänkte i mitt stilla sinne att om folk nu inte har nog med valvaka och snökaos, så kan vi ju alltid mula in hur dåliga föräldrar vi är. Men spetsade öronen eftersom den kloka 13-åringen ändå sade sig ha en lösning.
”Jaha, vad gjorde ni åt detta då?” undrar programledaren.
”Jag och mina syskon tog ett snack med våra föräldrar om att vi inte vill ha det så här längre och sedan började vi utvärdera varje morgon. Så när vi åt middag på kvällen betygsatte vi morgonen och förklarade också varför vi satte det betyget.”
”Men hur kunde det hjälpa?” frågar barnprogramledaren och jag hör att nu har även han spetsat öronen. Finns det hopp?
”Jo, men det som hände var att våra föräldrar då började gå upp en stund tidigare och då blev det inte så stressigt längre utan riktigt mysigt.”
”Jaha, fick de gå upp jättetidigt då?” hör jag programledaren fråga och jag grimaserar och föreställer mig stackars föräldrar som yrvaket masar sig upp i ottan.
”Nej.” svarar 13-åringen snabbt. ”Det räckte med en kvart tidigare, så blev det en tydlig skillnad.”

Jag måste erkänna att i dessa vintertider har jag inte nöjt mig med en kvart tidigare. Jag har gått upp en timme tidigare än vanligt. Och jag har noterat att de deltagare som tagit sig till jobbet och till föreläsningarna också har kommit i väldigt god tid med gott om marginaler. På en frukostföreläsning som tidningen Chef anordnade i veckan satt många i godan ro och drack sitt morgonkaffe och smaskade smörgåsar innan de släntrade in i lugn och ro i den stora konferenslokalen. Det är skillnad från de flesta andra dagar när många kommer sladdande in i sista sekunden och ser ut som att de har en tiger efter sig.

”Vi ses till sommaren” ropar min dotter till de fyra kompisarna och de tre lärarna som tagit sig till skolan. Jag håller nästan på att missa henne när jag ska hämta. Hon har väntat utomhus i några minuter och är redan översnöad likt en snögubbe. ”Det var så mysigt i skolan idag. Jag är så glad att du tog dig tid att skjutsa mig dit. Det var så värt att gå.” utbrister min dotter entusiastiskt på vägen hem. ”Varför var det så värt det?” frågar jag nyfiket och lyssnar på hur hon berättar om hur de få som tagit sig till skolan samlats och pratat med varandra på ett sätt som de aldrig gjort annars. Det får mig att tänka på hur det måste ha varit förr i tiden när man samlades runt elden och berättade historier.

Runt bilen dansar snöflingorna tätt i luften och faller tunga och blöta över hela tillvaron. På vägen till och från skolan får vi stanna och plocka upp frusna människor som förgäves väntar på inställda SL-bussar. När snön bäddar in oss i ett stort vitt duntäcke behöver vi hjälpas åt, ta chansen att närma oss varandra i reflektion och eftertanke. Vi har svårt att påverka det amerikanska valet eller vädret, men med vår tid kan vi göra kloka val. Tänk om bara en kvart kan göra en stor skillnad? Tänk om det skulle vara de värdefullaste 15 minuterna i vårt liv?

Önskar dig en vit helg med goda val

Petra Brask

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in.”
Leonard Cohen