”Vem är du?” Frågan ställs plötsligt och nyfiket av mannen mittemot mig vid frukosttimmen på det gedigna hotellet i Dalarna, samtidigt som det känns som att hans ögon uppfordrande genomborrar mina. Ett minne från när jag senast fick den frågan sveper förbi och istället för den timmerinklädda matsalen i Dalarna befinner jag mig i tanken på Kristallengalan med SVTs programledare omkring mig. Vi har pratat och skrattat om allt mellan himmel och jord hela middagen när John Chripinsson helt plötsligt spänner ögonen i mig och frågar ”Vem är du?” Jag blinkar bort John och kommer tillbaka till den imponerande mannen mittemot mig. Ja, vem är jag? Jag har levt hälften så länge och haft en bråkdel så intressanta timmar i mitt liv som mannen som ställer frågan. Han har druckit stora mängder vin med Picasso och Chagall, sippat saft med Albert Engström och gud vet vad han har hällt i sig med Zorn och Carl Larsson. I hans galleri Greenverket, 60 meter från vårt frukostbord, hänger många verk av dem alla. Han höjer på ögonbrynet när jag inte omedelbart svarar på hans fråga. Vad ska jag svara? Att jag också har gjort många tavlor i mitt liv. Men inga som jag vill bekläda väggarna med. Hur sammanfattar du vem du är i några korta meningar? Vilka stunder ur ditt liv skulle visas om SVT gjorde en dokumentär av det? Jag tar ett djupt andetag och ger honom samma svar som jag gav John Chrispinsson.

Den här veckan har jag fått masa mig hem från Gotland för att gå på storstadens gator klädd som en vanlig kvinna. Möten och färdigställanden av den engelska e-utbildningen har trängt sig in i min bokskrivartillvaro. Jag har också fått sätta mig på tåget till Tällberg vid Siljans strand för att utbilda Skanskas ledare i effektivitetens konster. Ytterligare en bokning som inte gick att flytta på men som är ett uppfriskande inslag i min annars så skrivinrutade tillvaro. Det var ett stort gäng motiverade ledare som slängde upp datorerna på bänkarna och tittade förväntansfullt på mig. När vi var klara för dagen var det dags för ombyte och träning i det vackra landskapet. Alla ville skynda sig att bli klara för att sedan njuta av den goda middagen tillsammans och själv längtade jag till den överraskning som jag visste väntade.

”Ska jag berätta den där lite fräcka historien också?” Hans Erik Börjeson som fyllde 90 år i lördags står längst fram i den vackra byggnaden i vilken han och hans fru Maria ställer ut sin privata konstsamling med över 100 verk av dalakonstnärer och internationella mästare. Stolt berättar han att Greenverket ritades av den geniale kyrkoarkitekten Rolf Bergh och väckte stor uppmärksamhet redan vid byggstarten. ”Ja, ta den historien också.” säger min beställare på Skanska som lyckats ordna kvällens guidade visning av ägaren själv.

”Jo, min fru Maria och jag befann oss i Frankrike när vi var i 20-årsåldern. Vi kommer båda från konstnärsfamiljer och fann det naturligt att hänga på samma ställen som konstnärerna. Det föll sig så att det blev en del vinkvällar ihop med Picasso och Chagall. Min fru var redan på den tiden en vacker kvinna och med sitt stora konstintresse fick hon snart frågan av Chagall om hon kunde tänka sig hänga med till en av hans utställningar och hjälpa till att arrangera konsten. Hon tog mig åt sidan och frågade om det var lämpligt att hon tackade ja till det? Jag har visserligen en väldigt smart och mycket kompetent fru, men tänkte att det kanske inte bara var hennes eminenta hjärna som Chagall var ute efter…” Skratten duggade tätt i lokalen och jag satt lika fastnaglad med min blick mot den fascinerande mannen och hans livshistoria som alla andra i den här magiska kvällen i Dalarna. När vi sedan gick runt och beskådade de dyrbara verken sa en av ledarna till mig. ”När jag ser denna skatt inser jag att jag kan alldeles för lite om konsthistoria. Nu vet jag vad jag vill göra med alla de där timmarna som du säger att jag kommer frigöra när vi gått klart utbildningen.”

Nästa dag fick jag lite sovmorgon då det inte var min tur att ta morgonföreläsningen. När jag släntrade in i frukostsalen trodde jag därför att jag skulle få sitta själv med min kaffekopp och inta den slående utsikten över Siljan. Blev därför nästan överrumplad när Hans Erik satt där och njöt av sin gröt. Han kände igen mig från kvällen innan när jag varit framme och tackat honom för den mästerliga konstrundan. ”Med din livshistoria är det ett under att inte SVT redan gjort en dokumentär om dig.” Han skrattar och bjuder på några fler härliga anekdoter ur sitt liv. Sedan stannar han plötsligt upp och vänder hela sin uppmärksamhet mot mig. Jag vet att frågan ska komma redan innan han uttalar den. När jag med några korta meningar beskriver mitt liv tittar han på mig förstummad. ”Och nu sitter du alltså och skriver en bok om ditt liv?” Jag skruvar generat på mig, så spännande är det inte. ”Nej, alltså boken handlar om mitt arbete och är fylld med tips på hur du kan frigöra tid och energi. Vem brottas inte med att få ihop vardagen och att få dygnets timmar att räcka till?” Han höjer menande på ögonbrynen och tittar på sin gröt och sin tidning. ”Du är en av få som tagit dig tiden att sitta ner. De flesta har inte ens tid att hälsa när de kommer in i matsalen.” Jag ler lättad över det faktum att han verkar uppskatta min närvaro. Men sedan vänder han uppmärksamheten mot mig igen. ”Fast du borde ta med något om din uppväxt i boken.” Jag lovar honom att prata med förlaget samtidigt som jag sorgligt inser att jag måste avsluta mitt intressanta möte med denna vandrande kulturhistoria. Han tar min hand och säger piggt ”Då ses vi snart igen, hoppas jag?” Tänk att vara så där närvarande, levnadsfrisk och 90 år gammal. Tänk att kunna vara så nöjd när man ser tillbaka på alla de där timmarna som blev livet. Har levt snudd på hälften så många timmar som han. Vad är viktigast att fylla den tid som är kvar med?  Livet är en konst att leva och konsten överlever oss alla.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

“In our life there is a single colour, as on an artist’s palette,
which provides the meaning of life and art.
It is the colour of love.”
Marc Chagall