Egentligen handlade veckans blogg om tidsoptimister och tidspessimister, om hur jag varit i Danmark och utbildat nästan hela veckan, om hur jag hjälpt min bror och hans trolovade att flytta. Om hur jag spenderat en magisk torsdag i vår vackra huvudstad, på Slottet, Kungsgatan och Drottninggatan tillsammans med mina bästa vänner Ann och Monica, som känt mig nästan hela mitt liv. Det var Monica som fick sin sedan länge inbokade födelsedagspresent av oss, där värdet låg i att vi fick en hel dag tillsammans. Vi gick där och strosade och njöt av att vara turister i vår egen hemstad och gå på guidade turer tillsammans med människor från hela världen. På fredag eftermiddag satt jag på hemmakontoret och gjorde fredagsreflektion samt skrev klart bloggen. Jag skulle precis trycka på publicera när min telefon börjar ringa, surra och durra. På vår familjegrupp på Whatsup undrar bonusdottern om alla är OK? På telefonen ringer dottern och min man samtidigt. På sms undrar min bror och svägerska om vi har klarat oss? Dådet på Drottninggatan är ett faktum.
Hjärtat nästan stannar i bröstet innan jag har klart för mig var alla är och om de är OK. Min bonusdotter var mitt inne i smeten och fick ta skydd på sin arbetsplats. Hon och hennes sambo, som också arbetar mitt i stan fick komma hem först senare på kvällen. Min bror tillsammans med kollegorna fick också stanna kvar på sin arbetsplats. Min svägerska arbetade hela kvällen i krisberedskap. Min mans syster som är IVA-sjuksköterska stod redo att bli inkallad. Min man skyndar sig hem från jobbet i Norrort och min son sitter på bussen på väg hem till pappa från skolan där min dotter väntar. Exmaken sitter fast på pendeltåget som inte rör sig alls. Telefonnätet är säkerligen överbelastat för helt plötsligt går det inte att ringa, bara sms:a. Några av kollegorna är inne i stan på vårt kontor på Wallingatan 37, vid Norra Bantorget mitt i händelsernas centrum. På sms:en svarar min kollega Sara att de möter ambulans, polis och gråtande människor. De försöker ta sig hem med det är tvärstopp överallt. Mina andra kollegor svarar att de är OK, puh! Sara sms:ar igen ”I stunder av nöd tänker jag mer på de jag är tacksam över i mitt liv. Du är en av dem.” Jag blir så rörd. Där står hon mitt i blodbadet och känner tacksamhet. Jag kastar mig iväg med bilen för att hjälpa till att skjutsa.
På sociala medier imponerar människor under hashtaggen ”openstockholm”. Stockholmare hjälper varandra med att hämta barn, handla mat till barn vars föräldrar fastnat i stan, skjutsningar paras ihop med folk som är på väg åt samma håll. Små enkla praktiska saker som i vår vardag inte har samma värde som när det är kris. Jag läser om hur mina vänner på sociala medier rapporterar att de tar hand om chockade barn och ungdomar som inte får tag på sina föräldrar. De som behöver tak över huvudet bjuds in i människors hem, arbetsplatser och hjärtan. Även i Göteborg och runtom i landet öppnas hem för strandsatta stockholmare som inte tar sig hem eftersom alla tågen ställs in då Centralstationen har utrymts. Det är det öppna samhällets fantastiska överlevnadsförmåga. Bara sekunder efter dådet samlar vi ihop oss och får saker att fungera. ”Jag är imponerad av Facebook.” säger min dotter när jag skjutsat hem pappa till henne och min son. ”De är så otroligt snabba på att få fram en Safety check, så att vi kan visa att vi är OK.”
Men alla kunde inte visa att de är OK. Våra tankar går till dem som inte kom hem igår, till deras anhöriga som inte fick svar på sina sms. Som inte får svar på hur något sånt här kan få hända i vårt Stockholm, i vårt samhälle. Det är en stor sorg. En tröst är att när katastrofen är ett faktum så agerar vi med värme och med att hjälpa varandra. Trots att vi är chockade och inte förstår hur någon kan vilja så illa. Vi såg det i Paris, Nice och Bryssel, i London och Berlin, på Utöya och i Oslo. Människor som vägrar låta terror och hat ta vårt öppna välkomnande samhälle ifrån oss.
Det blev inte den bloggen jag tänkte publicera. Den skulle handla om tid och hur vi upplever och förvaltar vår tid. Och i tider som dessa tror jag vi alla tänker på att tiden är värdefull. Vi förstår att sätta värde på den och dom som verkligen betyder något.
En omtänksam Påsk önskar jag dig och våra medmänniskor
Petra Brask
”Stockholm i mitt hjärta.”
