»Nej, jag ska säga dig ärligt, Petra, att jag har slutat att planera för det blir ändå inte som man tänkt sig. Om jag gör en plan för veckan så räcker det med ett mejl på måndagen som totalt kullkastar det jag planerat och så är den veckan förstörd…«

Den mörkhårige mellanchefen med de grå tinningarnas charm suckar djupt samtidigt som han rastlöst ritar små krumelurer i kurshäftet. Jag reflekterar över att det vilar en otålighet i hur han håller pennan, samtidigt som han trummar med foten mot stolsbenet.

Den här veckan började jag med att flyga över till Norge för att coacha och utbilda, så långt fungerade min plan bra. Planet lyfte i tid, landade i tid och tåget gick som det skulle. Jag coachade mina kunder och skulle just börja med min sista deltagare för dagen, när jag på rasten lyssnade av telefonsvararen och fick det där samtalet som jag bävade för och som radikalt skulle förändra hela min vecka.

För några år sedan coachade jag den mörkhårige chefen på Ericsson som mot slutet av kursen räknade ut att ungefär 50% av det han planerade in i sin kalender planerades om. Detta meddelade han glatt till sina medarbetare och sa samtidigt »Grattis! Jag föds och mitt liv förändras… Vad spännande! Hur skulle det vara att veta precis hur mitt liv ska bli från det jag föds tills det att jag blir 90 år? Tråkigt? Förutsägbart? Ja, jag tror det.«

Vinsten med att planera är att du lättare förstår hur du ska prioritera när du ställer det som kommer i din väg i relation till det du tänkt dig med din tid. Du väger och jämför. Det här eller det där? Vad är viktigast…

Jag mötte en kvinnlig deltagare förra veckan som sa att »Javisst, är det så, men det behöver jag ingen kalender till. Jag håller det viktigaste i huvudet och är det riktigt viktigt brukar jag skriva ner det på en post-it lapp eller markera det som oläst i mejlen.«

Det skulle ju onekligen fungera utmärkt om det inte var så att hjärnan gärna vill ha ett sammanhang, förstå början och slut, en helhet på allt du ska göra… och att vi i närminnet bara kan ha 7-9 saker i huvudet samtidigt. Ibland möter jag förvånade herrar som hickar till och viskar »Berätta inte det för min fru… hon tror inte ens att jag kan ha så många…«

”Hej Petra… nu har mamma… ja, du kan väl ringa mig…”  En hes, ledsen harklande röst som tillhör min pappa mötte mig när jag lyssnade av mina meddelanden i början på veckan. Jag vet att jag har fem minuter innan jag ska in igen och coacha nästa kund. Jag ringer min man, han svarar och jag hör på hans stämma att det pappa började säga är sant. Mamma finns inte hos oss längre. Jag ber honom ringa min bror, som jag vet är på plats hos pappa och säga att jag hör av mig senare. »Jag ”lägger det här i en låda nu”, så jag kan göra mitt jobb och så hörs vi senare…«

Vad gör vi när sorgen drabbar? Hur ryms den i planeringen? Har den en speciell plats i strukturen?

Jag coachade min deltagare och tyckte att jag var klarare än på länge. Jag var riktigt imponerad av hur bekvämt det var att stoppa saker i ”lådor” för att plocka fram senare, när de rymdes bättre i min tid. Klockan 17.00 avslutade jag dagen och tackade för mig för att ta mig till hotellet och ta hand om ”lådan”. Jag betade av listan med människor som skulle informeras, jag pratade med pappa, med nära och kära. De undrade om jag var på väg hem. »Hem? Nä, nu är det ju ingen brådska, nu finns hon ju inte hos oss längre. Jag har kurs imorgon också, då stoppar jag ner det här i ”lådan” igen och så tar jag fram det när jag åker hem imorgon kväll. Jag har en kursdag på onsdag också och lite på torsdag, men sen…«

Jag trodde på fullt allvar att det skulle gå. Stoppa ner det i lådan på dagen och plocka fram det lite lagom på kvällen, stoppa undan igen…

Jag somnade helt slut och rätt nöjd med mig själv. Men… nästa dag ville det inte ner i lådan igen. Det gick inte. Det bultade i bröstet, gjorde fysiskt ont, jag mådde illa, det susade i öronen, och jag tänkte att jag hade fått influensa… Jag satte mig ner på sängkanten och insåg plötsligt att det här går inte… Min mamma har just lämnat oss och jag tar mig inte tid att sörja, det är ingen ära i det. Det här är inte att leva som jag lär.

Jag ringde kunden och bokade om biljetten hem och sen kom tårarna. Jag grät i frukostsalen, på flygtåget, incheckningen, säkerhetskontrollen och hela vägen hem till Arlanda. Hejdlöst… och jag förstod plötsligt syftet med att man ska skynda sig hem… till sina nära och kära… och vara tillsammans, stötta varandra, minnas, le och låta tårarna trilla som de vill och vart de vill.

Sorg går inte att planera, strukturera eller stoppa i någon låda. Sorg kommer och går, ibland hejdlöst, ibland samlat. Men den kommer… och då får man planera om och prioritera att vara tillsammans.

Tusen tack kära Monica för att du tog över min kalender den här veckan och så smidigt hjälpte mig att boka om och lotsade mig hem i telefon, tack min käre man för att du fanns där och tog hand om mig när jag kom hem, ni är änglar! Du med, mamma… är en ängel, tack för allt.

Med önskan om en fin helg med nära och kära,

Petra Brask