Jag var trött när jag landade i London i måndags. Trött innan veckan ens börjat. Solen sken välkomnande från klarblå himmel när taxin släppte av mig utanför mina favoritkunders kontor. Det var nästan så att jag inte ville gå in. Funderade på varför man inte kan ha kurser i effektivitet utomhus? Hade jag vetat vad som väntade mig därinne, så hade jag förmodligen vänt i dörren och åkt hem igen…

I veckan passerade vi vårdagsjämningen och på natten mellan lördag och söndag, går vi över till sommartid. Vi går mot ljusare tider. När dagsljuset kommer åter efter den mörka årstiden, jublar kroppens hormoner och nervsystem.

Många känner sig piggare och gladare. Men det är lika många som blir vårtrötta, sega och t o m nedstämda. Hur kommer det sig? Det är väl ändå en rätt märklig reaktion när allt det tuffa är över? Hur botas en vårtrött själ?

Solen kommer och går. Årstiderna växlar och vår kropp ska hänga med i alla dessa förändringar. När våren kommer ökar dagsljuset med 5-10 minuter per dygn under några månader. I norra Sverige blir dagsljusförändringen ännu större. Jordaxelns lutning gör så att det blir upp till en timme mer dagsljus per vecka. Vi har en fysiologisk kroppsklocka, som ställs in av ljus och mörker.

När ljuset ökar känner många sig piggare och gladare. Men upp till 25% känner av en trötthet och mosighet, som nästan påminner om jetlag. En dygnsrytm som ständigt håller på att ”ställas in” tar på krafterna. Det kan yttra sig i att du känner dig nedstämd, irriterad, går upp i vikt eller behöver sova mer än vanligt. Ca 5% drabbas t o m av depression.

Det är extra viktigt att varva alla aktiviteter med vila under vårens omställningsveckor. Något som också hjälper är att helt enkelt vara utomhus i dagsljuset. ”Gå gärna ut i ljuset direkt på morgonen så stabiliserar du dygnsrytmen.” säger forskare på området.

Detta tänkte jag på när jag motvilligt masade mig in till de mörka kontorslokalerna i England, för att förbereda dagens effektivitetsutbildning. Jag startade igång datorn och fick fart på projektorn. Persiennerna var redan nerdragna.

En skugga som rörde sig över den mörka heltäckningsmattan i konferensrummet fångades i min ögonvrå. Jag tittade till, men såg inget. När jag skulle gå ut och hälsa på de första deltagarna såg jag skuggan igen. Det kunde väl inte vara…?

Nej…?! Svettpärlor bröt ut i pannan och pulsen drog upp i 190. Om du har en fobi mot något, så vet du precis hur jag reagerade. Jag försökte andas lugnt och be en av kursdeltagarna om hjälp. ”Eh… kan du möjligtvis kolla om den där mörka skuggan där borta är en spindel.” En gigantisk, med huggtänder…. Ville jag lägga till, men tystnade.

Den unge mannen skrek till och kalabalik utbröt innan någon med en glasburk i högsta hugg lyckades fånga in den motsträvige besten. En röst inom mig kved ”Snälla, ha ihjäl den.” Jag vet, det är en orättvis och hemsk tanke. Försiktigt harklade jag mig och sa ”Kan du tänka dig att gå iväg med den en bra bit från kontoret, så att den inte står utanför och väntar när jag ska ut sen?”

Efter att burken med innehåll visats upp för alla tillströmmande deltagare och samtliga förskräckt uttryckt ”Oh, dear! Det var den största jag någonsin sett här!” så bars burken ut i solen och spindeln släpptes ut på grönbete. Säkerligen glad av att få vänja sig vid dagsljuset och mumsa på alla vårprimörer.

I kurslokalens fönster stod jag och inspekterade förloppet, samtidigt som orden ringde i mina öron. ”…det var den största vi sett här inne…” Hur många hade de sett då?

Om jag säger så här. Det var fantastiskt vårväder i London, det hade kunnat bota vilken vårtrötthet som helst, men jag har nog aldrig varit så glad att åka därifrån.

Hem, trygga hem.

En riktigt solig helg önskar jag dig

Petra Brask

Jag såg en skylt: ”Rastplats 3 km”. Det är ganska stort. Många människor måste vara trötta.
Steven Wright (1955-)