För många år sedan utbildade jag på ett fashionabelt företag i Stockholm och träffade sju tjusiga damer. Deras chef var bekymrad över det överbelamrade avdelningsarkivet och lyste upp när jag berättade hur man enklast får alla att ta sitt ansvar och rensa där. ”Ni bjuder bara in till en avdelningsfest. Det är vad många företag gör vid Lucia. De beställer lussekatter och lite extra glögg, ibland lite extra stark och så rensar de först och firar resultatet sedan.” Damerna i sina tjusiga dräkter och moderiktiga pumps var nu eld och lågor och sa i falsett ”Det där måste vi göra!”. Ivriga till tusen ville de inte vänta till Lucia utan beställde lite snittar och vitt vin som skulle festas på nästkommande fredag.

Jag blev hedersgäst och skulle få komma och granska resultatet på fredagkvällen. Det värmde i mitt effektivitetshjärta och spänd av förväntan ringde jag på porten vid 17.30. Ganska snart blev jag insläppt av ordningssamma Birgit vars hårknut nu hängde lite på sned och några hårslingor hade slitit sig och skymde de röda kinderna. Vi mötte Elisabeth som kom vinglande i korridoren med famnen full av pärmar. Hennes knytblus hängde slarvigt utanpå kjolen och hon hejade glatt. Jag började ana att allt inte stod rätt till.

Ikväll är jag inbjuden till min mentor. Det är dags för nostalgifest. Vi effektivitetskonsulter från den gamla goda tiden ska minnas tillbaka till stenåldern, men framförallt hylla värdinnan, som vid 74 års ålder har bestämt sig för att gå i pension. Alla gäster har fått i uppdrag att ta med sig en historia från förr och det har fått mig att gå igenom gamla personaltidningar. Efter en djupdykning i nostalgiarkivet började jag inse att jag stod där med ett leende på läpparna och alldeles varm i hjärtat. ”Windows 95 syns i bakgrunden på kontoret och kavajerna var stilrent långa. Tjejerna hade stickade klänningar med hängande brett bälte på kontoret och tantvarning-pumps med spetsig tå och löjliga små klackar.” När jag tittade upp på klockan insåg jag att tiden flugit iväg och jag kände mig alldeles upprymd.

Nostalgi-tripp som alternativ till mindfulness? Kan det vara så att nostalgi rent av är väldigt bra för hälsan?

Både i USA och Storbritannien har forskare kommit fram till att nostalgi ger bättre självkänsla och höjer humöret. På Southamptons Universitet i England visade testerna att människor som är nostalgiska är mindre benägna att drabbas av depression och klarar att hantera problem mer effektivt.

Men forskarna har också noterat att vi relaterar till gamla minnen på olika sätt. En del ser tillbaka och minns skratten och de goda händelserna som har lett fram till den de är idag. Andra ser tillbaka och minns bara hur ”allt var mycket bättre förr” och blir ledsna av att tänka på hur allt har blivit så mycket sämre nu. Forskarna har sett att det finns hopp även för nostalgi-pessimister. De kommer över ältandet av kontrasterna från förr och nu genom att fokusera på sitt yngre jag, som en gång drömde om framtiden. Att återuppleva förväntan som du känt tidigt, livar även upp dig i nuet tydligen.

När jag kommit så här långt i mina efterforskningar börjar jag få dåligt samvete. För några helger sedan fick jag tuppjuck på våra växter här hemma. Med händerna i sidorna förklarade jag för min käre sambo att några av hans gamla ungkarlsväxter nu måste gå en hastig död till mötes. Jag är trött på den stora, dammiga benjaminfikusen som hänger över mig i soffan och jag orkar inte trängas med ett vidlyftigt paradisträd vid matbordet. Min sambo hängde med huvudet och sa att de där växterna minsann hade följt honom sedan hans första lägenhet under studietiden på KTH. Det fanns minnen kopplade till dem. Men jag var stenhård. Min sambo hade likvaka ute vid komposten, men efter några dagar hade han repat sig, tyckte jag. Och nu stod jag alltså här och läste att nostalgi var bra, t o m hälsosamt.

Jag mindes tillbaka till damerna på det fashionabla kontoret i Stockholm och den syn som mötte mig när jag kom till dem på fredagskvällen. Birgit och Elisabeth stod med varsitt vinglas och skrattade åt några gamla bilder de hittat i arkivet. ”Nämen, titta här Bettan, det är ju du och jag på 70-talet, så ärtiga vi var då’ra! Den bilden kan vi inte slänga.” Jag såg att snittarna var slut för länge sedan och att döma av damernas tillstånd, så hade festen börjat tidigt. ”Jo’ru förstår, vi tyckte det skulle bli så mycket roligare att rensa om vi samtidigt tullade lite på viiiinet…” Birgit kom från Lidingö, det kunde man höra även utan vin. Deras chef slet sitt hår. I takt med att innehållet i glasen hade minskat, så hade nostalgin ökat. Till slut sa chefen ”Ni får två hyllmeter för att rymma all nostalgi, men inte mer! Sen måste ni slänga.”

Det är väl med nostalgi som med allt annat, lagom är bäst. Även om vi inte alltid minns saker med glädje, utan också med saknad, så tror jag de flesta uppfattar tankar om det förgånga som ganska mysigt. Det är framför allt trevligt att dela minnen. I dessa dagar av mindfulness-hysteri, så tror jag många finner både glädje och styrka i att drömma sig bort och unna sig nostalgi. Därmed inte sagt att all nostalgi måste vara materialiserad i saker. Eller i växter. Nu har vi plats för adventsljustakarna som ska upp till helgens första advent. Och nog har jag sparat barnens julpynt sedan dagis och blir lika nostalgisk varje år jullådan åker ner från vinden. Min historia till festen och till min mentor, hittade jag på en gammal hårddisk. Det ska bli riktigt roligt att se hennes min när jag delar med mig av den.

Önskar dig en historisk helg

Petra Brask

”Nostalgin är inte längre vad den varit.”
Simone Signoret (1921-1985)