”Man undrar ju hur det är ställt i huvudet?” mumlar en av mina deltagare i veckan. ”Vad menar du?” undrar jag förvånat och försöker se vad han skriver i sitt kurshäfte. Övningen jag givit alla deltagare är att identifiera förhalningsbeteenden. Den är förhållandevis enkel och brukar leda till igenkännande skratt och en del stönanden typ ”…jag borde veta bättre…” Men den här chefen i sina bästa år, stirrar ner på det han skrivit som om bokstäverna borde hoppa upp och slå honom i huvudet. ”Jag är inte klok, det måste vara den enkla förklaringen.” Hjälpsökande tittar han sedan upp och ut i konferenssalen för att notera att de andra ledarna nu helt släppt sina uppgifter och helt koncentrerar sig på att försöka lista ut vad som gjort deras kollega så uppgivet självklandrande.

Är kursledare de värsta kursdeltagarna? En fråga jag var tvungen att ställa mig den här veckan. Det är inte varje dag som jag och mina kollegor får sätta oss i skolbänken och gå utbildning tillsammans. Under veckan gick vi en Excel-utbildning för Annika Thörnlund på Edoctum. Så lyxigt att bli serverad kaffe och lunch i härliga konferenslokaler och ha en duktig kursledare som tålmodigt visar oss tips på tips, som vi vet kommer göra våra kunder lyckliga. Stort tack till dig, proffsiga Annika! Får väl tro dig när du påstår att vi var lättlärda elever.

Tack också alla härliga kursdeltagare som inspirerar mig mest och som gör det här arbetet så givande och meningsfullt. En historia som särskilt gjorde intryck i veckan var från chefen som berättar att han tycker jobbet är så roligt att han skjutit upp resten av sitt liv. ”Jag blir till och med irriterad på hunden om kvällarna.” Hans kollegor tystnar och vet inte om de ska skratta eller gråta. ”På hunden?” säger jag och undrar vad det kan vara för en ettrig, konstig ras? ”

”Ja, via datorn och ipad-en blir jag liksom kvar på jobbet om kvällarna fast att jag fysiskt sett sitter hemma i vardagsrummet. Jag är fast i rapporterna som jag vill leverera, i jobbmejlen, i kontakten med de roliga kollegorna. Och då blir jag oerhört irriterad när hunden kommer och buffar på mig och vill ha uppmärksamhet.” Han visar en bild på en söt jycke och jag kan inte låta bli att beundra denna lojala, pälsmjuka vän som envist vill locka husse till närvaro. Frågan är om resten av familjen har gett upp?

”Det är svårt att slita sig från jobbet som är så spännande. Men jag fattar ju att jag inte kan hålla på så här. Jag måste ge resten av livet utrymme medan jag fortfarande har en familj.” Ögonen tåras i rummet, inte bara på mig. Mannens kollegor nickar igenkännande. Någon mumlar ”Jo, men det är inte så lätt, vi har ju ett viktigt arbete.”

Kan det vara så att vi inte alltid känner oss lika viktiga hemma? Eller att rollerna där är betydligt mer otydliga? Fast när vi stannar upp och tänker efter, så vet vi ju mycket väl att det är lättare att byta jobb än att byta familj. Därmed inte sagt att vi behöver byta något. Bara stanna upp och fundera över om vi ger båda utrymme? Det är så lätt hänt att träffa sin kärlek, flytta ihop och sedan tro att ”Familjen AB” ska puttra på utan uttalade ansvarsfördelningar, utan uppskattning och utan någon djupare kommunikation.

”Min fru klagar på att jag inte hjälper till lika mycket som hon. Men ärligt talat tror jag inte att hon märker allt jag gör.” Jag avslutade veckan med en deltagare som på sista steget i time management-utbildningen ville ha med sig tips hem för att familjen skulle kunna dela på hemsysslorna bättre. Min första fråga till honom var om de hade satt sig ner och gått igenom alla uppgifter som behöver göras för att driva ”Familjen AB”? Och om de sedan skrivit upp hur stor del av de sysslorna som var och en bidrar till, inkluderat barnen? Han skakade på huvudet. ”Förmodligen skulle vi komma fram till att inräknat alla sysslor så delar vi lika.” sedan tystnade han en stund. ”Men tänk om hon gör mer?”

Det finns en risk att bli avslöjad. Och det finns en risk att bli så uppslukad i något att vi tycker att våra nära och kära ”kommer och stör”. Men vi vet också att det finns grundläggande behov hos oss mänskliga varelser att känna oss kompetenta, betydelsefulla och omtyckta. När vi tydliggör ansvarsområden och uppgiftsfördelningar har vi en möjlighet att känna att vi bidrar. Det skapar trygghet och engagemang. Oavsett om det är på jobbet och hemma. Tänk om det är så vi lär oss själva och våra barn att vi har ett värde? Precis som i myrstacken så finns det en grundläggande tillfredställelse i att känna att vi drar vårt strå till stacken. Och att vi i vår iver att dra strån inte glömmer bort att stanna upp och gå ut med hunden. Eller vem som går nu går ut med vem? Bloggen tar nu Sportlov och är tillbaka igen fredagen den 13 mars.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Det är inte alltid jag som går ut med hunden. Vi turas om.
Varannan gång går hunden ut med mig.”