”Vad gör du? Du är ju ledig idag!” Jag märker att jag sväljer irriterat och försöker ignorera rösten från det andra rummet för att istället fortsätta lyssna på min kollega i telefonen. ”OK, jag ska kolla på det under dagen.” hör jag mig själv säga. I samma stund ropar rösten från det andra rummet. ”Det ska du inte alls. Du är LEDIG idag!” Jag suckar och säger till min kollega i telefon att jag nog måste lägga på nu för att jag tydligen är ledig idag.” Javisst, ja, det är du ju!” utbrister hon och vi bestämmer att vi ska höras på måndag istället. Jag lägger hastigt ifrån mig telefonen och tittar mordiskt bort mot det andra rummet. ”Vad gör du nu då?!” ropar rösten igen.  På vägen till rummet där min lika ledige man befinner sig råkar jag se en spegelbild av mig själv i hallen och rycker till. Den där kvinnan ser inte ut att vara god att tas med.

”Det är härligt med så många kollegor!” tänker jag för mig själv när jag den här veckan fortsatt att spela in första avsnittet i TV-serien samt suttit på förberedelsemöten inför de kommande avsnitten. Flera hjärnor är bättre än en. Många händer får mycket gjort. Och dessutom är det ju så mycket roligare när man gör saker tillsammans. Du tycker kanske att detta är självklart. Men som egen företagare så är jag van vid att allt ansvar vilar på mina axlar och tittar därför ibland glatt förvånat upp när någon tagit reda på något, som jag trodde att jag var tvungen att fixa själv. När redaktionens effektiva assistent ordnat saker utan att jag bett om det, för att jag inte visste att jag behövde det än, så blir jag så glad och tacksam.

Lika glad som när mina kollegor från min ”vanliga värld” kommer på besök och berättar allt de nu sköter av min verksamhet, som jag inte kan göra så länge jag vickar i TV-världen. Mina kära kollegor Monica och Janne verkar klara sig alldeles utmärkt och jag njuter omåttligt av att höra om kurserna och kunderna. Den världen är så trygg och hemmavan för mig. I TV-världen är jag ständigt lite utanför min komfortzon och inte riktigt varm i kläderna än. Mina nya kollegor är dock där och peppar, stöttar och säger att jag är grymt bra. Ibland är jag kanske det också. Men mest känner jag mig som en gröngöling.

Mitt i detta nya, roliga, spännande, så är det ju förstås väldigt lätt att bli indragen i de flesta syltburkar. Det är första gången vi gör en sådan här produktion och det bygger mycket på min erfarenhet och det jag gör dagligen. Självklart är det viktigt att jag är med i många sammanhang till mina nya kollegors glädje. ”Åh, vad bra att du kan vara med på det här manusmötet också.” I detta är det förstås väldigt lätt hänt att jobba några fler timmar än jag egentligen ska. Speciellt de dagar när jag är ledig men mina kollegor jobbar ändå.

Då kan jag ibland smyga upp tidigare på morgonen och sätta mig och smygjobba i vardagsrummet. Ända tills min man vaknar och kommer på mig. Ibland sitter jag kvar en stund extra på kvällen också, fast att jag har sagt att jag ska komma hem tidigt. Och allt det där gör jag ju för att det är så himla roligt. För alla, utom för min familj. Min man tittar förvirrat på mig och mumlar ”Du lever inte som du lär. Så har du aldrig gjort förut, varför gör du det?” Jag funderar. Ja, varför gör jag det nu? Varför blir jag t o m irriterad på min man för att han påpekar det uppenbara. Vad är det som är så lockande i det nya jobbet och kollegorna?

Jag stannar upp och backar tillbaka till spegeln i hallen. Fundersamt synar jag den där kvinnan som är på väg in till rummet där familjen väntar. ”Vad är du så irriterad över?” frågar jag henne i spegelbilden. Hon rycker på axlarna och svarar undvikande. ”Vet inte.” Jag tar ett djupt andetag och frågar igen. ”Vem är du arg på egentligen?” luften går ur henne i spegeln och så kommer det uppenbara svaret.

”Varför smygjobbar du när du säger att du ska vara ledig?” frågar min man och nu märker jag att han ser lite sårad ut. Jag förstår honom. Har vi bestämt att vi ska vara lediga tillsammans så har vi. Annars kunde ju han ha planerat något annat. Jag kryper intill honom och berättar om vad hon i spegeln kom fram till. Han stönar och säger ”Ni coacher… är ett speciellt släkte. Stå i spegeln och coacha… du är bara för mycket. Inget du tänker lära ut till barnen hoppas jag?” Jag ler och tänker hur glad han ska vara att spegeln gjorde jobbet.

Hörde om en professor som intervjuat gamla äkta par som levt ”lyckliga i alla sina dagar” och tagit reda på vad de gjort för att fortsätta älska varandra passionerat. Svaret låg i att ständigt upptäcka nya sidor hos varandra, se varandra i nya situationer, göra nya saker ihop.  Tänk att det kan vara så lockande med nya projekt, nya kollegor och ny uppskattning. Så lockande att det plötsligt blir en tävlan mot familjen hemma som behandlar dig ”som vanligt”.

Nyhetens behag är en bedräglig älskarinna. För den dag du tröttnat på att smygjobba med henne så kanske dina nära och kära har tröttnat på dig.

Önskar dig en hederlig gammal helg i ny tappning

Petra Brask

”Life’s what happens when you’re busy making other plans.”
John Lennon