”Det är så mycket nu och det känns som att det aldrig tar slut.” en av mina deltagare för veckan, en trött småbarnspappa tittar på mig och suckar. ”Jag har så mycket att ta tag och jag vet inte i vilken ände jag ska börja?”

Under kursdagen har vi bland annat pratat om vikten av att sätta upp mål och att ha delmål som kan ge dig avslut (och känslan av belöning) längs vägen.

Småbarnspappan fortsätter att prata och suckar över hur jobbigt allt är. Han har fått svårt att sova på nätterna och under vargtimmen listar han allt han ska göra i sitt huvud och känner hur uppgifterna ter sig obeskrivligt stora. Jag tittar på min klocka och ser att han spenderat en omedveten halvtimme av vår gemensamma tid åt att prata om hur mycket han måste ta tag i. Jag funderar stillsamt på hur mycket tid han ägnar sig åt att oroa sig för allt han har att göra, istället för att faktiskt ägna tiden åt att göra det…?

Hans kollega sitter mittemot och blir nu uppslukad av konversationen. Han nickar instämmande och berättar om hur han förra veckan hade bestämt sig för att jobba hemifrån för att bli klar med ”Rapporten” med stort R, en jätterapport som han i månader ägnat minst en timme per dag åt att tänka på… hur stor och jobbig den är.

”Jag gick upp i god tid, drack kaffe och åt en macka, medan jag mentalt gjorde mig redo för att köra igång, men så började jag fundera på hur stor rapporten var och tänkte att jag bara skulle ta en cigg först… Sen sätter jag igång…”

Herrarna tittar på varandra och nickar i samförstånd.

”Väl inne vid datorn efter ciggen kom jag på att det ändå är bäst att bara kolla på e-posten så att jag sen kan fokusera på uppgiften. Jag hade då fått ett mejl från min fru om att vi skulle komma ihåg att boka biljetter till London. ”Vi”, betyder ju ”jag”, har jag lärt mig och tänkte ”Bäst att jag gör det nu.” och där gick ytterligare tjugo minuter… Sen kom jag på att det kanske är bäst att jag slänger i en maskin tvätt också, så vi har nåt rent att packa ner till London… Jag går sen och tar en cigg till och funderar på innehållet i rapporten.”

Jag ler åt det faktum att han hellre ägnar sig åt något så tråkigt (i mina ögon) som att tvätta än att faktiskt göra den här rapporten. Han fortsätter energiskt att beskriva sin arbetsdag med yviga gester.

”När klockan är fem i tolv och jag fortfarande inte har börjat på rapporten, som nu börjar bli riktigt bråttom, får jag ångest och demoner. Nu börjar tankar komma upp om att jag kanske skulle kunna skjuta på det här mötet där rapporten ska presenteras. Jag blir upprörd; vad f-n begär dom… att man ska behöva komma med en sån här omfattande rapport… Jag lägger ner ytterligare någon timmes tanketid som handlar om varför rapporten borde vara betydligt mindre nu när jag har så kort med tid…”

Hans kollega ler medlidande och mumlar att ”Ja, jo, det där känner jag igen…”

”Jag har precis börjat skriva på det första stycket i rapporten när dörren till vårt hem slås upp och barnen kommer hem från skolan. De ropar glatt ”Pappa, pappa, gissa vad vi har gjort idag!” Pappa har mycket att stå i nu, mycket att göra, stressad… mumlar jag frånvarande… Barnen suckar, det har du ju alltid… Jag hamrar nu frenetiskt på tangenterna…”

Kollegorna skrattar förlösande tillsammans och undrar om det här skulle betecknas som vansinne i en by i Afrika till exempel.

Jag förklarar lugnande att det inte är vansinne utan ett högst vanligt förekommande förhalningsbeteende som drabbar alla människor ibland, t o m i Afrika.

Förhalning eller uppskjutarbeteende innebär vanemässig senareläggning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter. Man undviker viktiga aktiviteter till förmån för aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande.

Förhalning är vanligt i samband med perfektionism, på grund av en tendens att negativt utvärdera resultat och sin egen insats. Förhalning börjar ofta med att arbetsuppgifter uppfattas som större eller svårare än de är och inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och mindre uppgift.

Småbarnspappan avslutar sin berättelse ur sitt liv med en resignerad suck ”Det blev en sen kväll framför datorn… Frugan fick natta barnen… igen… och på morgonen upptäckte hon den oupphängda tvätten i tvättmaskinen…”

Tänk om han hade styckat elefanten, d v s delat upp uppgiften i mindre delmål, så att han snabbare kunde komma till delavslut. Varje avslut är en belöning, en endorfinkick i kroppen, som ger extra energi. När uppgiften blir för stor och omfattande har hjärnan svårt att få en överblick över delarna och tiden fram till ett avslut (och en belöning) känns oändligt.

Börja din arbetsdag med att hjälpa dig själv i processen och fråga; Vad är nästa steg? Hur skulle det kännas att ha gjort det? Fokusera på en sak i taget, ett avslut i taget och medan du gör det ska jag fokusera på min veckoplanering.

Den fråga jag behöver ställa mig nu är: ”Hur går det med min träning? Vad är nästa steg?”

Petra, Effektivitetskonsult

”Om du vill ha ont om tid ska du ingenting göra.”

Anton Tjechov, 1860-1904