Det var något annorlunda med en av deltagarna i den till bredden fyllda konferenslokalen i Teheran. Kvinnorna som samlats bar de typiska slöjorna för att täcka håret och längre koftor och stora blusar som täckte armar, hals och höfter ner över låren. Inga kurvor fick synas. Männen bar propra skjortor och ordentliga långbyxor. De pratade glatt och gestikulerade intensivt. Alla utom en. Men det var inte det som gjorde att hon stack ut från den böljande mängden.
Jag hade landat i huvudstaden kvällen innan och använde dagen till att se mig omkring och komma in i tidszonen innan jag skulle vidare till kunderna och hålla utbildning i effektivitet för 30 iranska deltagare. Det var hett under min egen burka, inköpt på Dubais flygplats några månader tidigare när jag var där för att effektivisera i Mellanöstern. Dubai är Mellanösterns First Class, med guldmarknader, glitter och överdåd, var du än sätter din fot. Deltagarna där bar varierad klädsel, de flesta var klädda i västerländskt mode. Av hänsyn till kulturen bar jag visserligen långarmat och byxor.
Teheran skulle skilja sig markant från Dubai, trodde jag. Så här tänkte jag gå iklädd min svarta burka med glitterpärlor och oroade mig för om jag råkat köpa en festburka? Jag behövde ett iranskt stilråd. Tacksam över att ha en livlina tog jag mig från flygplatsen till hotellet och slog numret till min bästa väninnas släkting i Teheran för att bli ditbjuden på middag. Tack och lov! Det skulle visa sig att jag hade mycket att lära mig om mina fördomar innan jag åkte till kunderna följande dag.
Deltagarna fick min uppmärksamhet igen. Nu såg jag var det var som gjorde att en av deltagarna stack ut. Det var något med hennes rörelser. De var smidiga, nätta och lätta. Inget gjordes i onödan. Med utsökt precision placerade hon datorn på konferensbordet och sorterade prydligt och tydligt sina kurspapper bredvid. Hon kom snabbt fram och hälsade för att välkomna mig till Iran. Allt i graciösa, enkla rörelser och med stor värme. Det såg ut som en orientalisk dans när hon tog sin plats i rummet. Hon såg inte ut att göra av med speciellt mycket energi. Men eftersom jag läst hennes förstudie, så visste jag bättre.
Kanske berodde hennes värme på att hon äntligen skulle få hjälp? HR-direktören intygade att det här var ett gäng stressade medarbetare, som efterfrågat en effektivitetsutbildning länge. De hade sprungit sig trötta och törstade efter tips på hur de skulle kunna få veckorna att gå ihop.
Hon vände sitt ansikte mot mig igen och där kom det där speciella ansiktsuttrycket. Det är svårt att beskriva, men det var som att hennes ögon ropade på hjälp. Gör något! Gör så att jag slipper köra huvudet i väggen varje vecka och fundera över varför jag inte hinner med min att göra-lista den här veckan heller. Hjälp mig att få ihop mitt liv och min tid. Gör mig effektivare.
Jag log och pustade ut. Trots att jag var i ett nytt land och i en för mig främmande kultur, så var ingenting nytt eller främmande. Dessa ögon kommunicerade samma budskap som många andra deltagare. Samma budskap som når mig i varje land jag åker till, oavsett om det är Sverige, England eller Iran. Vi är alla lika. Vi brottas med att få tiden att räcka till. Denna gäckande resurs som är så demokratiskt fördelad över hela världen. Vi har alla 24 timmar per dygn att förvalta. Frågan är bara hur vi förvaltar denna resurs.
När ifrågasatte du hur du använder din tid senast? Vänta, låt mig frasera om det. När ifrågasatte du hur du tillåter andra att använda din tid senast? Tänk om du skulle passa på att göra det den här helgen?
Önskar dig en helg så som du vill ha den
Petra Brask
”Idag hade jag inte tänkt göra någonting, men jag har inte hunnit med det heller.”
(Vet att många bloggen-läsare (ni är långt över 1000 nu) efterfrågat ett resereportage från Iran, så det lovar vi kommer på vår hemsida snart. www.petrabrask.se Tack för ditt engagemang! Iran skulle visa sig vara en överraskning.)
