Bagagebandet rör sig med en meditativ hastighet och skvallrar om att våra tillhörigheter är på väg. Barnen spanar som bäst efter just våra väskor, som ser precis likadana ut som alla andras i det myller av bagage som lastas upp på bandet. Hur tänkte väsktillverkare där, egentligen? Ni får välja vilken väska ni vill, bara ni väljer svart. Genom dimman av tidsomställning hör jag plötsligt; ”Kan Petra Brask komma till Servicedisken?” Jag ber barnen att fortsätta hålla koll på bandet medan jag seglar bort till rätt disk. Efter mig har jag en svans av resenärer som också fått sina namn uppropade i etern. Lättad anländer jag först. ”Hej, Petra Brask heter jag, ni ropade.” Kvinnan bakom disken knappar effektivt på sin dator och tittar upp och ler mot mig. ”Det gäller ett misstag med ditt bagage.” Jag ler inte tillbaka.

Efter tre veckors härlig semester och minnesresa till barndomslandet Sri Lanka, skulle den här veckan vara en mjuk och effektiv start på nya året. Jag hade planerat in gott om tid för att rensa ut de sista liken från 2015 och starta upp min nya fina 2016-struktur. Den här veckan fanns tid för kickoff med mina kollegor, reflektion och massor med luft för att försäkra mig om att jag verkligen satt med rätt agenda och målsättning. Några roliga uppdrag också, men väldigt få i förhållande till komma-i-fatt och komma-i-gång tiden. Tanken var att jag skulle studsa in på kontoret i måndags och krama om mina efterlängtade kollegor, solbränd, utvilad och osandes med energi. Men allt detta blev jag snuvad på. Kändes som att vara en siffra ifrån att vinna högsta vinsten på Lotto och så helt plötsligt kommer fel siffra. Nitlott. Istället fann jag mig ligga hemma med feberfrossa och alla andra tecken på årets influensa. Grattis! Du vann en överlevnadsvecka i Sibirien istället.

När jag nu har kommit ur sängen och faktiskt klarar att sitta upp i min soffa igen, försöker jag, min vana trogen, att komma på något bra med att det blev så här. Men jag kan inte komma på något. Och tro mig, jag har verkligen provat. Har haft gott om tid att tänka, om man säger så. Det är inte så att jag ser mina favoritserier, läser böcker jag längtat efter att läsa, pysslar hemma och gör nya matrecept. För hela min kropp är intagen av en influensa som drar mig mot jordens mittpunkt och gör att jag knappt orkar svälja min medicin. Min kollega Janne ringer för att stämma av ett av mina roliga uppdrag i vackra Dalarna som han får åka på istället. Är så tacksam för att jag har hjälp och inte lämnar stackars deltagare helt strandade utan föreläsare på sina kickoffer. Janne skrattar när han hör mitt kraxande. ”Du har i alla fall en väldigt sexig röst nu.” Det första positiva jag hört på länge. Tack, Janne, framförallt för att du räddar mig och deltagarna.

Inser plötsligt att influensan tagit över hela mitt sinne och skäms över hur mycket jag gnäller med tanke på att jag har varmt tak över huvudet och en man hemma som pysslar om mig. Tänk att må så här eller sämre och samtidigt vara på flykt eller ensam eller ha något annat trauma i livet att oroa sig över.

Jag plockar fram bilderna från vår resa och tyngdlagen släpper taget om mina mungipor. Jag har en väninna, Patricia, som var klasskompis med mig på Sri Lanka, när jag bodde där som liten. Hon hjälpte till med bokningen av minnesresan och kom på den geniala idén att vi skulle mellanlanda på Maldiverna en vecka. ”…när ni åker så långt och flyget mellanlandar ändå där.” När vi anlände till hotellet var vi ordentligt jetlaggade och trodde att naturens skönhet var en synvilla. Vi gick över en lång bro, över turkosblått klart vatten, där färgglada fiskar simmade i stora stim. Våra fötter nådde kritvit sand samtidigt som hotellets mottagningskommitté överöste oss med svalkande juicer och information. Jag hade fortfarande svårt att ta in allt när jag genom dimman hörde ”Så det är alltså hajar i lagunen, men om ni inte bryr er om dom så bryr dom sig inte om er.” Efteråt frågade jag mina ungdomar ”Han sa väl inte hajar?”

Vi var ordentligt utvilade när vi väl kom till Sri Lanka och åkte till kulturstaden Kandy och mina gamla hemtrakter i Kotmale. Min pappa arbetade där för Skanska under åren 1981-85. Sida hade gett dem tillsammans med ABB (eller ASEA som de hette då) i uppdrag att bygga ett stort vattenkraftverk som idag försörjer stora delar av landet med elektricitet. Där bodde många svenskar från landets alla hörn, men också andra skandinaver, engelsmän, nya zeeländare och många fler nationaliteter. Husen vi bodde i var inredda med IKEA-möbler och man hade också byggt en skola där alla medresande barn fick samlas och utbilda sig via något som hette Liber Hermods. Vissa lektioner var lärarledda och andra inte. I vårt lilla villa-samhälle fanns också ett klubbhus som serverade mat. Vi barn var mer fokuserade på den stora poolen med 4 meters djup i ena änden. Tennisbanor, minigolf, squash-hallar var uppbyggda för att hålla oss i form i den 35-gradiga värmen.

Det sätter sina spår att ha levt där i fyra år av mitt liv. Så många bleka minnen som plötsligt fick ny färg när jag besökte vårt gamla hus och fann mig vandra runt i bekanta kvarter. ”Har morfar varit med och byggt det här?” Jag såg stoltheten lysa ur mina ungdomars ögon när vi besökte själva vattenkraftsprojektet i all sin prakt. Den nuvarande platschefen mötte oss och det visade sig att hans pappa hade jobbat med min pappa. Vi mötte flera av pappas kollegor som kom fram och presenterade sig. Det brast för mig när de frågade om han var med oss på resan. Min son la armen om mig och förklarade för dem att morfar gick bort nyligen. ”It’s happy tears.” mumlade jag och försökte förklara hur lycklig jag var över att få återuppleva det hem och den värme som vi hade då, när båda mina föräldrar var friska, högst levande och så modiga som tog med oss ut på detta äventyr. 1981 var ett år i mitt liv som var en fantastisk början på något nytt. Något som jag inte hade en aning om skulle betyda så mycket. Även på Sri Lanka blir varje dag en vardag.

”Ditt bagage är kvar i Dubai, där ni bytte flyg, men vi har ordnat så att det flygs hit imorgon och då kör vi hem det till er adress.” säger den effektiva kvinnan i Servicedisken på Arlanda. Det enda jag kan tänka på är att det här inte har hänt mig i något annat land. Så ofta som jag reser, så har jag aldrig varit med om att få så fin information, så effektivt och snabbt hanterande, som där och då på Arlanda. Jag kan räkna upp åtskilliga länder och flygplatser där jag stått kvar sist och kollat på ett tomt bagageband och sedan fått vänta i timslånga köer för att få dem att jaga rätt på mina väskor. Kvinnan blir förvånad över min reaktion när jag lyser upp i ett stort leende och säger; ”Vilket härligt och effektivt agerande av er. Tusen tack!”

Det här året är en början på något nytt. Vem vet? Tänk om 2016 är ett år, som utan att jag förstår det nu, kommer betyda oerhört mycket för mig i framtiden. Tänk om var dag, vår vardag, är det som vi minns som gyllene år när vi blir äldre. I så fall kanske jag skulle passa på att njuta lite redan nu? Det blev inte den där effektiva drömstarten som jag hade planerat. Det tog ett tag att acceptera det. Men det är fortfarande en start. Kanske till och med kan bli en gyllene start?

Önskar dig en frisk och njutbar helg

Petra Brask

”I travel to bring the new into everyday.”
Tracy Harris