En själsfylld delegering och sydkorea
Den här månaden är temat effektivare delegering i vårt inspirationsbrev. Mitt digitala nomadliv i Sydkorea hade inte varit möjligt utan kollegor som axlat arbetet på hemmaplan. ”Åk iväg och njut av Seoul och skicka allt du inte kan göra där till oss.” Det var med stor trygghet och tillit som jag tacksamt delegerade till mina kollegor, lämnade svensk tidzon och intog östasiatisk tidsrymd.
Varför Sydkorea? Frågar vänner. Varför inte? Svarar jag. Har slukat koreanska böcker, filmer, serier, konst och musik. Är fascinerad av att landet som var fattigast i världen på 60-talet redan trettio år senare blev ett av de rikaste. Koreas historia är en enda lång underdog-kamp där befolkningen gått samman mot bl a japaner, mongoler, kineser och till sist, i Korea-kriget, splittrades. När jag åkte iväg till Seoul var det för att uppfylla en dröm att få studera det koreanska språket och kulturen.
Det är så mycket vi-känsla i Sydkorea
Mina dagar i landet var som en koreansk serie där jag hade huvudrollen. Medan jag lyssnade på mina spellistor på Spotify och promenerade till språkskolan på morgonen hade jag gott om tid att studera Seoul och dess invånare.
Det finns ett otroligt driv och en respekt för kollektivet. Du tar din plats men du tar inte någon annans plats. I en stad med tio miljoner invånare, flyter tillvaron smidigt tack vare tydliga skyltar. Detta märkte jag och mina vänner särskilt när körsbärsträden blommade och den vackra blomsterleden runt Lotte-sjön fylldes på med hänförda åskådare. Alla följde lydigt pilarna på marken och gick åt ett och samma håll i maklig takt.
Det är så mycket vi-känsla i Sydkorea att jag blev förvirrad när de ständigt sa vi istället för jag. ”Vi tar gärna en iced americano.” utbrast en av mina koreanska vänner. Jag tittade fundersamt på henne och beställde sedan en iskaffe till henne och en cappuccino till mig.
Brevet till mig själv
Sörjde i tre dygn innan jag skulle åka hem till Sverige. Det var inte förrän en av mina nyvunna vänner släpade iväg mig till Future Café och jag fick skriva ett brev till mig själv, som jag sansade mig. Efter två månader i Korea och digra språklektioner borde texten kommit ut på koreanska, men av någon anledning flöt högerhanden ut i en engelsk dans.
Dear Petra…
Den ordningsamma kaféägaren postar brevet till mig om ett år. Vad kan jag behöva bli påmind om då? Med pennan mot det vackra brevpappret sökte jag febrilt efter någon rim och reson i varför jag var så ledsen att lämna Sydkorea. Vad hade dessa två månader gett mig som jag inte hade hemma?
Jag minns inte exakt vad jag skrev (och ser mycket fram emot att få läsa det om ett år) men essensen var…
Kära Petra
I två månader har du lyssnat på din själ. Lyssnat till dig själv. Känt dig lycklig, fri och närvarande, Njutit av varje ögonblick. Med det här brevet vill jag påminna dig om att all den förundran, öppenheten och nyfikenheten på livet som du känt i Sydkorea, kan du ta med dig var du än befinner dig.
Några nycklar som öppnade dörrarna till din själ i Seoul
🗝 Du känner dig välkommen. Du känner samhörighet och trygghet.
🗝 Du är sedd för den du är (inte det du gör)
🗝 Det är rent och ordning omkring dig
🗝 Du njuter av att stanna upp och fånga naturen, något som får dig att le, golden moments med andra själar
🗝 Din lekfullhet och kreativitet blomstrar i takt med inspirationen från de miljöer och människor som möter dig
Älskar dig, alltid
Drömmen om Sydkorea och en själsfylld delegering
Lämnade ett soligt 20-gradigt Seoul och landade i ett grådisigt kallt Stockholm. Ringde min dotter alldeles för tidigt på morgonen och grattade på födelsedagen. Hon hörde att jag var rörd… ”Mamma, vill du komma hit? Eeric är här också.” Tårarna svämmade över igen. ”Ja, gärna.” Det var tryggt att få komma hem och krama om familjen.
Sonen lutade sig över köksbordet och sa. ”Jag har känt mig närmare dig nu när du varit i Seoul än när du var hemma i Sverige.” Jag tittar frågande på honom. ”Tack vare instagramkontot du skapade till oss i familjen så vi kunde följa din resa.” förtydligar han och menar de filmer jag lekfullt skapat där som en minnesdagbok. ”Så autentisk har jag aldrig sett dig i sociala medier förut. Och det såg ut som att du verkligen njöt.” fortsätter min 23-åring.”Tycker du ska fortsätta att skapa dina dagliga minnen där. Tror du skulle må bra av att dela med dig av din vardag här hemma också. Dina nya vänner i Seoul uppskattar säkert att få se livet i Sverige.”
Förundrat iakttar jag min son och undrar när han blev så vis. ”Är du säker på att du ska bli ingenjör?” undrar jag och viftar otåligt bort en tår som trillar nerför kinden. ”Du skulle passa som psykolog också.” Han svarar snabbt. ”Jag ska bli ingenjör.” Jag småler och viskar ömt. ”Älskar dig, alltid.”
Tack kära kollegor för att ni gjorde det möjligt för mig att uppfylla drömmen om Sydkorea. Kändes så tryggt att kunna delegera till er. Tack familj och vänner för att ni uppmuntrade mig att åka. Tack för att jag får landa så mjukt hemma igen. Vi bor i ett av de vackraste landen i världen. Det sa de jag mötte i Korea nästan varje dag. Kommer fortsätta ha huvudrollen i mitt livs serie. Hoppas du tar din rättmätiga plats i ditt liv också.
Önskar dig en vacker vårhelg
Petra Brask, Seoul finder, författare och effektivitetsexpert
Ibland behöver vi resa långt bort för att hitta hem.
Detta inlägg har en kommentar
Så fin text Petra, vilken resa du har gjort på många plan. Intressant och inspirerande som alltid!
Allt gott från
Lill-Anita Sönnerbo
Kommentarer är stängda.