”Nu måste jag få berätta om min vecka.” säger damen på andra sidan bordet på varm gotländska. Det spritter vitalitet och energi om henne och hon hoppar nästan otåligt där hon sitter på stolen. Jag vänder min uppmärksamhet åt hennes håll och lyssnar när hon berättar noggrant om allt som hänt. Jag tror inte hon missar någon detalj av hur hennes vecka varit och jag kan inte låta bli att beundra både henne och hennes man. Mina svärföräldrar är ett ordningsamt par som hållit ihop i långt över 50 år. ”…och då sa i alla fall läkaren till mig att han tycker att jag ska tänka på mig själv. Det gör jag ju alltid, men det var väldigt gulligt av honom att säga det, eller hur…” Jag kan inte hjälpa att ett stort leende avslöjas på mina läppar. Det är inte alla människor som erkänner att de tänker på sig själva. Kanske inte heller alla som gör det? Eller så gör vi det men får dåligt samvete. Jag minns när jag gick på en föreläsning av Brian Tracy som fyllde hela Berns salonger. Han frågade ”Vem är den viktigaste personen i rummet?” och bad oss peka på den. Det var få som pekade på sig själva. Ska man behöva närma sig 90 års ålder för att bli så klok så man förstår att man sätter syrgas på sig själv först innan man hjälper någon annan? I mitt fall handlar det inte om syrgas, utan om tid, fokustid.

Den här veckan har jag lämnat mitt vardagliga liv och åkt till skrivarstugan på Gotland. Men jag har inte gjort det utan att känna dåligt samvete över att jag inte spenderar lika mycket tid med kunderna, kollegorna eller med vänner och familj. Var kommer det där dåliga samvetet ifrån? Varför kan jag inte bara släppa och njuta av att jag äntligen har flyt i skrivandet? Hur kommer det sig att det finns en liten röst därinne som hela tiden ifrågasätter om man verkligen får göra sig så otillgänglig för världen som jag gör just nu?

Man tänker sig kanske att jag skulle få belägg för det dåliga samvetet; Att någon klagar över att ”Du har ju alltid din telefon avstängd.” Nej, för det är min omgivning vana vid. Jag står oftast och föreläser, utbildar eller coachar och kollar högst telefonen någon gång under dagen. ”Kunderna då?” Får mejl vidarebefordrat från Monica där de skriver ”Vad kul att Petras kollega kommer till oss och att hon skriver för fullt, vill gärna läsa när hon är klar. Hälsa så gott!”. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Bara ren och skär förståelse där. ”Jo, men kollegorna då? Du brukar väl ändå vara inne på kontoret på måndagarna?” Av någon anledning så har just måndagar blivit en populär kursdag för våra kunder, så oftast är ingen inne på måndagar längre. ”Nehej, men privat då, dina vänner måste väl ändå tycka att du kunde höra av dig oftare?” Mina vänner är de mest tålmodiga varelser man kan tänka sig. Bättre än jag förtjänar. De vet att jag i långa perioder är på språng och inte har tid att ses. De är rätt upptagna och på språng själva och bara glada när det väl blir av att vi träffas. ”Men barnen då?” Ja, vilka barn? Mina ungdomar lever efter sin egen kalender och klocka. Senaste lovet som jag bokade av i min kalender för att vara hemma med dem, så var det bara jag hemma. Jaha, men varför detta dåliga samvete när jag då stänger av, kopplar ner och avskärmar mig från omvärlden? Jag vet, det är helt oresonligt. Kan det vara för att jag njuter så himla mycket?

På båten över till Gotland satt jag och tittade på små filmklipp från folk som flyttat över till Öjn för gott. Ett småländskt par som öppnat näringsverksamhet på Gotland intresserade mig särskilt. De berättade att de tröttnat på att bara ha två härliga dagar per vecka; fredag och lördag för att sedan drabbas av söndagsångest igen och tankarna kring hur de skulle klara av veckan med små barn, aktiviteter och jobb. De längtade bort från ekorrhjulet och in i en livsstil med en hållbar vardag. Det hittade de här på Öjn. Nu menar inte jag att jag ska gå in och vara ambassadör för livet på landet. Men jag kan verkligen hålla med om vinsterna med att byta ort och därmed byta fokus.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Men när jag vaknar här så skiner solen även om det regnar. Jag vaknar med ett annat lugn. Det var likadant när jag var i Thailand i julas. Någonting händer när jag tar mig bort från min vanliga vardag. Det är som att alla sinnen vaknar till liv och att tiden står stilla. Självklart är det betingat. Båda platserna förknippar jag med avkoppling och semester, långt borta från krav. Jag provade att semestra hemma på Höstlovet- Staycation- det är ju så modernt nu. Det gick inte alls. Hela veckan fylldes med bokningar som jag ”passade på” att göra när det ändå var lov. När jobbet väl började igen var jag mer slut än under en vanlig arbetsvecka.

När jag nu tar mig ut på lunchpromenad eller slänger mig upp på cykeln så är det som att jag andas lugnare, tar in naturen, ser mig omkring. När jag sitter med mina långa skrivpass så njuter jag och vet att så fort min paus kommer så ska jag ta mig ut och njuta igen och fortsätta skrivprocessen i huvudet. Detta inträffar sällan när jag sitter hemma i min vanliga vardag och jobbar. Och då har jag alldeles fantastiskt fin natur nära där jag bor. Men lusten att gå ut och gå är större vid min skrivarstuga. Kanske för att jag har ro att göra det? För att inte en massa måsten och åtaganden pockar på min uppmärksamhet?

Om jag ska räkna upp några saker som direkt minskar min fokus så är det:

Avbrott
Rörig omgivning
Sömnbrist
Hunger eller dåliga matvanor
Stress
Sjukdom
Brist på motion
Brist på rätt information

Vad som däremot ger fokus är

Bra kost
Vatten
Bra miljö
God sömn
Träning
Andningsövningar, meditation och yoga
Ljus (sol och stearin, men inte nödvändigtvis samtidigt)
Dofter
Musik
Inspiration av andra
Lugn och ro

Det jag märkt så här långt är att fokus ger ro i själen och får mig att må riktigt bra också. Men jag kan ändå komma på mig med att ta ett djupt och tålmodigt andetag i trafiken. Det går betydligt långsammare att ta sig från A till B här på Öjn. Ingen verkar ha bråttom. Och varför skulle de ha det? Om man fokuserar på sig själv behöver man kanske inte ha så bråttom.

Önskar dig en ljus helg

Petra

”Det är som att synas
Ändå inte se
Att stå i mitten
Och ändå stå bredvid
Det är en stund på jorden
Man önskar vore fler
Det är så jag vill
Förklara det för dig
När allt ljus är på mig…”

Bo Kaspers Orkester – Allt ljus på mej