”Jag trodde det här var min plats, men det måste ha blivit något fel?” Den tjusiga kvinnan på stolen reser sig genast och säger. ”Nej absolut inte, det här är säkert din plats, jag satt bara och pratade med min kollega här.” Jag känner igen henne. Min hjärna försöker förtvivlat leta rätt på i vilket program hon är programledare. Men snart ger den upp. Det är för många kända ansikten. Ända sedan jag anlände till Kristallengalan, så har det känts som en bisarr dröm där jag är Alice som hamnat i TV-underlandet. ”Är det din första gala?” Mannen som slår sig ner på min högra sida pratar en trevlig dialekt och skakar bestämt min hand. Jag känner igen honom också. Vilket program? Jag börjar bli irriterad på att min hjärna är lika långsam som en gammal Compaq-dator. ”Ja, det är första gången jag är här. Syns det?” svarar jag och andas ut i ett nervöst leende. ”Nej, men jag har inte sett dig här förut. Du ska få ett tips av mig direkt, så att du slipper göra bort dig som jag gjorde på min första gala.” han ler stort och jag ser på honom med nyfikna ögon.

Den här veckan hade vi vår sista inspelningsdag med teamet. Finaldagen för sista avsnittet i serien var nästan lite sorglig och ändå kändes det så skönt. Vid det här laget så har vi blivit ett tajt och sammansvetsat gäng. Alla vet vem som ska göra vad och när kameran rullar så känns det ovanligt bekvämt att gå där bredvid Jonas och småprata. Som om vi aldrig gjort annat. Det känns nästan overkligt att tänka tillbaka på inspelningsstarten i våras när jag var ett enda stort nervknippe som undrade hur katten jag tänkte när jag kastade mig in i detta äventyr? Varje dag och varje timme handlade om att ta mig utanför min komfortzon samtidigt som kameran obevekligt fångade minsta tveksamhet.

”Är du medveten om att ditt liv kommer att förändras nu?” Jag sitter på min brors balkong och kikar ut över Ölandsbron och Kalmarsund. Framför mig sitter en journalist och fotograf från lokaltidningen och vill veta mer om Tidsjakten och mig. ”TV har fortfarande en väldig genomslagskraft. Är du beredd på att bli igenkänd och att ständigt få frågor från människor som vill ha tips och råd.” Jag nickar fundersamt. ”Det har jag tänkt på. Länge och noga. Och självklart stämt av med mina nära och kära. Men till slut kom jag fram till att det får vara värt det. Och att det redan är så att jag ofta får många frågor när människor får veta vad jag jobbar med. Det är väl ungefär därför som att en psykolog ibland säger att han jobbar på fiskavdelningen på ICA eller att en präst säger att hon ”jobbar med människor”.  Vi har väl alla stunder i livet när vi önskar få slappna av och vara ifred. När det gäller Tidsjakten så tycker jag att ämnet är viktigt att ta upp samt att det är en kollektiv utmaning som vi tillsammans behöver debattera för att kunna påverka och förändra.

”Jo, första gången jag var med på galan. Berättar min bordsgranne. Så kände jag mig generös och beställde in vin till hela bordet. Alla blev jätteglada, men alltför snart så var sändningen över och det var en del vin kvar. Det tyckte jag var synd att lämna, så jag stjälpte i mig en hel flaska själv. Väl rund under fötterna så pratade jag med allt och alla. Det var ingen som undkom mig. Men det var inte det värsta. När jag fick syn på högste chefen på bygget, släntrade jag fram och hälsade som att vi var bundisar. Jag la fram den ena idén efter den andra på program som jag tyckte att jag skulle få göra. Jag avslutade med att säga ”Årets julvärd. Är inte jag som gjord för det?” Om man säger så här; Jag hade ångest i två veckor efteråt.”

Jag skrattade så tårarna rann åt hans sätt att beskriva sin första gala. Jag smuttade försiktigt på vinet till förrätten och bestämde genast att det fick räcka med det glaset. Bakom mig gick David Helenius upp på scenen och presenterade kvällens program. Bredvid honom stod en ljus Hollywoodskönhet. De var så fullständigt naturliga. Men jag hade sett dem innan. Totalt fokuserade, noga repeterandes sina repliker. Säga vad man vill, men förberedelser är A och O om man ska få något att se spontant ut. Och övning ger färdighet. Det kunde David Helenius konstatera när han senare under kvällen fick gå upp och ta emot pris som bästa manliga programledare. Jag suckade nöjt när jag såg det märkligt välsmorda maskineriet bakom kameran. Tänk vad roligt att få se att alla som sitter här är lika vanliga som vi som sitter hemma i soffan och tittar. Det måste vara avkopplande för dessa kändisar att gå på en firmafest där man ”bara är en i mängden”. Fast när jag ser mig omkring så verkar inte alla lika avslappnade. Det är inte bara en fest. Det är också ett mingel där man knyter kontakter och ”raggar” nya jobb.

När sändningen är över väller alla in till efterfesten där dansgolvet dominerar och där kanalerna har sina egna barer. Jag hittar min kollega Lotta i folkhavet och både hon och jag tittar in mot dansgolvet där det är febril aktivitet. ”Vet du vad jag är sugen på nu?” Hon nickar. ”Ja, och det är jag med.” Småskrattande tar vi oss mot utgången och hem till våra familjer som sitter och väntar. Sändningen är över. Mamma är snart hemma. Hemma där jag vet med säkerhet vilken som är min plats vid bordet.

Önskar dig en avkopplande helg och en effektiv vecka

Petra Brask

”Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig.”
Christian Morgenstern (1871-1914)