Tre steg i det gröna och så ropar kameramannen ”Tack, det räcker. Gå tillbaka fem steg och börja om.” Min programledarkollega och jag står mitt ute på en blomstrande äng och ska göra en sista tagning för ett av avsnitten i programmen. Vi är lite mer än halvvägs och har fått en riktigt bra start. Inte bara på ängen. Familjerna vi besökt har tagit emot oss med öppna armar, trots att vi stundtals kommit med stora sjok av kameramän, ljudteknik, redaktörer och producenter. Medan jag väntar på att vår kameraman, Martin, ska ställa in skärpan igen, tänker jag tillbaka på vårt möte med den första familjen där det vällde ut barn, katter och hundar ur huset. Hela deras hem var fullt av oavslutade projekt och dess invånare var trötta och stressade. Och jag bävade ”Herregud, vad har jag gett mig in på? Tänk om jag inte klarar av att hjälpa dem att strukturera upp sin tillvaro och frigöra tid?
Den här veckan har varit som en dröm. Sverige är så grönskande vackert nu och vi filmar mycket utomhus. Ena dagen står jag nere i södra Sverige i en vacker berså. Nästa dag är jag ute på en lummig äng och ser ut över en glittrande blå vik i Mellansverige. Mina kollegor undrar bekymrat hur jag får ihop det. ”Det är många programdeltagare du ska coacha nu, samtidigt som vi behöver din hjälp med innehållet i kommande avsnitt. Och så ska du ju filma också. Hur mår du?” Jag ler inombords och tycker att det skulle vara oerhört komiskt om programledaren och coachen i Tidsjakten blev för stressad. Men samtidigt njuter jag faktiskt av att ha kollegor som månar så om mig. Det finns någon del i mig som får en kick av att de tror att jag sliter. Men faktum är att jag njuter något så oerhört just nu.
Den jobbigaste perioden är över. Den där allt kändes nytt och främmande, när jag hade svårt att gå och prata samtidigt framför kameran. Nu börjar jag kunna termerna i branschen. Jonas, min programledarkollega, och jag har lärt känna varandra och det känns som att hela produktionen har slappnat av i förvissning om att vi verkligen levererar det vi ska. Jag har fått mycket positiv feedback, men det bästa är att deltagarna i programmet är så nöjda och glada. De går i mål och ser betydligt piggare och lugnare ut när jag lämnar dem. Men samtidigt är de sorgsna. ”Ska ni gå nu? Det kommer att bli så tomt. Vi har vant oss vid att ha er här. Men, Petra, du kommer väl tillbaka snart?” Jag lovar att det gör jag visst. ”Coachingen fortsätter ett tag till så att vi säkerställer att förändringen blir beständig.”
Samtalen och mejlen med frågor från mina kära kollegor Janne och Monica strömmar in mer sällan, de sköter rutinerat och proffsigt våra kunder och vanliga utbildningsverksamhet. Till och med hemma har vi landat i rutiner kring mina högst oregelbunda arbetstider och ibland väldigt långa dagar. Min käre sambo påstår att mina barn är ännu mer hjälpsamma när jag inte är hemma. Han samarbetar effektivt med min exman, barnens pappa, om hämtningar och lämningar och skjuts till aktiviteter, som krockar med inspelningstider.
Jag tar ett djupt andetag där ute på ängen. För en stund känns det som att jag står där alldeles själv. Martin, Jonas, Maja, vår inslagsproducent och Pascal, vår ljudtekniker, försvinner bort, deras röster hörs bara som svagt mummel när jag ser ut över det blå vattnet som möter ängen så mjukt. ”Du klarade det, Petra. Du är inte klar än, det finns prövningar kvar. Men oj, vilken start du fått. Bra jobbat. Njut nu. Njut av den här stunden.” Det är som att en osynlig ande står bredvid mig och viskar peppande ord i mitt öra. Jag tar in den lugna skymningen, ser solen sänka sig bakom en dunge och ett vemod sköljer över mig. För precis så kunde hon låta, min bästa coach i världen. Hon gick bort för fyra år sedan och kommer inte att se det här programmet. Men hon hade varit så stolt, oavsett hur det hade gått. Stolt för att jag vågar följa min dröm. Och idag när jag firar den svenska nationaldagen, Moder Svea. Så ska jag också passa på att fira dig mamma. Och alla mammor och pappor därute. Alla coachande föräldrar, vänner, nära och kära som älskar dig oavsett om det går bra eller dåligt. Sverige är så vackert nu. Så passa på att stanna upp och njut en stund. Grattis till dig, och grattis till Sverige, vårt forsterland.
Oavsett vilken äng i livet du står på så önskar jag dig en njutningsfylld helg
Petra Brask
”If you can dream it, you can do it.”
Walt Disney
