”Hej! Fick du en bra semester?” 
– Jadå, jag fick tre sköna veckor. Den slanka brunetten tittar ihärdigt på mig.
”OK, vad gjorde du? Tog du det lugnt bara?” säger jag, mån om att vi fokuserar på henne och inte på mig.
– Nej, jag passade på att träna riktigt ordentligt faktiskt och äta hälsosamt, mycket fokus på hälsa.
”Menar du allvar?” Säger jag med äkta misstro. ”Är det verkligen semester för dig?!”
Hon skrattar åt mitt ansiktsuttryck och säger lätt –Javisst! Sedan blir hon snabbt allvarlig igen och sneglar ner i sin pärm där det står ”Petras träning” . Rösten är hård, blicken av stål när hon frågar. ”Och själv då? Hur gick det med din hälsa under ledigheten?”
Semestern är slut för den här gången och på andra sidan helgen väntar en arbetskostym, som stått där sedan mitten av juli. Ska den passa? Vill jag sätta på den igen? Mina sommartår säger hejdå till de slitna vita sandalerna som fortfarande innehåller sand från stranden. Den går inte bort, hur mycket jag än skakar. En del av mig vill att den ska vara kvar.
Kunder och kollegor har redan börjat jobba visar det sig när måndagen kommer och jag ska börja rensa upp i mejlskörden. Frånvarohanteraren och regler för automatisk sortering har gjort jobbet lätt, men hjärnan är ändå förvirrad. Inboxen innehåller flera mejl från journalister som vill skriva om effektivitet inför höstens anstormning. En intervju är redan inbokad på tisdagen och jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska säga. Effektivitet, vad är det? En nervositet infinner sig, ska minnet komma tillbaka? Drabbas alla av denna semester-amnesi? Jag kan inte ens komma ihåg om det drabbat mig förut?
Aktuellt sänder ett inslag om att 9 av 10 längtar tillbaka till jobbet efter semestern. Forskarna tror att det beror på den uppskattning vi får av våra chefer, kollegor och kunder. Vi känner att vi är behövda, att vår insats gör skillnad. Någon vågar t o m säga att det kanske inte är så lätt att vara med familjen en hel semester, efter ett års slit, kanske har man glidit ifrån varandra.
Plötsligt slår det mig varför jag har amnesi, varför arbetskostymen inte känns så lockande, varför fingrarna rör sig så slött över tangenterna.
Semestern har varit för bra. Bara ett hus att städa, delat ekonomiskt ansvar och härliga middagar på stranden. Min personliga tränare konstaterar att jag tänjt på gränserna, rejält!
Räddningen infinner sig när sambon kommer hem från jobbet och undrar om vi inte ska ge oss ut i löpspåret. ”Du kan ju inte prata bort kalorierna.” Tänk om man kunde det? Då hade de varit borta för länge sedan. Till middag lagar han en GI-riktig Djävulskyckling (djävulskt god, se recept nedan).
OK, jag har rensat upp och synat jobbkostymen i de tajta sömmarna. Med höstens målsättningar klargjorda, börjar minnet smyga tillbaka, och passionen. Lusten att svinga mig ut igen. Det börjar klia i effektivitetsfingrarna.
Jag är redo! Är du?
Välkommen tillbaka från semestern!
Petra Brask, utvilad
”Mamma, du är inte fet, du är bara lite fluffig.”
Eric, 10 år
Djävulskyckling
1 hel kyckling, ca 1,3 kg
3 msk Arla® smör-&rapsolja (2*1½ msk)
1 tsk salt
2–3 tsk sambal oelek
2 pressade vitlöksklyftor
2 msk hackad persilja
rivet skal och saft av 1/2 citron
Olivsås:
1 1/2 dl Arla Köket® turkisk meze matyoghurt
1/2 dl grön olivcreme
Sätt ugnen på 250°. Klipp eller skär kycklingen efter ryggbenet. Vik ut, tryck till och lägg kycklingen med skinnsidan upp i en ugnssäker form.
Blanda hälften (OBS) av smör-&rapsoljan med salt och sambal oelek. Pensla ovansidan på kycklingen. Stek kycklingen i mitten av ugnen 45 min. Sänk temperaturen till 175° efter 15 min. Blanda resten av smör-&rapsoljan med vitlök, persilja, citronskal och saft. Pensla det över kycklingen och stek i 5 min till. Blanda yoghurt och olivcreme och servera till (salta & peppra ev.). Tips! Ugnsbaka rotfrukter och servera dem till.
GI-inspirerat recept (medel)
Stort tack till Arla för detta goda!
