”Nu får du vara beredd.” viskar min man tyst och reser sig upp. Jag ser uppmärksamt hur han rör sig och förstår att något spännande är på gång att ske. En kort sekund överväger jag om jag ska fortsätta blogga eller inte. Det är fredag och reflektionstid och i mitt fall; skrivtid. Men jag uppfattar på hans rörelser att det är läge att se upp. Jag sväljer och blundar. Tänk om det plötsligt kommer en gris rusandes rakt emot mig? Vad gör jag då?

Veckan började med filminspelning. Det var äntligen dags att spela in Surdegspaddan som jag och mina kollegor ofta berättar om på våra effektivitetsutbildningar och föreläsningar. Det verkar vara en pedagogik som går hem och det händer titt som tätt att jag får återkoppling på vad som händer efter utbildningarna, som den här veckan när en uppskattad chef skrev;

Hej Petra

Tack än en gång för dina kloka dragningar för oss om tid, kalendrar och effektivitet. På min enhet bidrog det verkligen till att anamma ett nytt sätt att arbeta. Att vi kunde göra det tillsammans har hjälpt oss att hitta både vardagliga förhållningssätt till mejl och paddor men också mer övergripande strategier i att hushålla med vår och andras tid.  

I förra veckan började det dessutom dyka upp små lakritspaddor på våra skrivbord. Ofta låg där en när man kom på morgonen, och varje gång man gick iväg på ett möte blev de fler. Idag gjorde de gröna gelépaddorna entré. Ingen vet vem som delar ut dom. Du har varit på tal som misstänk såklart 😉

För mig är detta ett bra bevis på att vi hittat ett bra arbetssätt som alla både använder men som vi också kan förhålla oss till med humor. Bifogar bild på mina paddor idag.

Vi hörs mot slutet av året för att stämma av om en uppföljning och fortsättning. Jag känner att möten är nästa grej vi måste ta tag i här. När vi ätit oss igenom våra paddor vill säga.

Log stort när jag läste och vill bara betona att jag är helt oskyldig till att dela ut paddor. Mitt jobb är snarare att hjälpa till att få bort dem. J Och jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när Jonas Leksell återigen tog plats på vårt kontor på Wallingatan tillsammans med fotograf och våra välbekanta skådespelare för att spela in filmen om Surdegspaddan. Ser mycket fram emot det färdigklippta resultatet. Veckan fortsatte med lite resande och sedan utbildningar i Stockholm. Men hela tiden hade jag Ågren över att ha lovat min man att följa med ner till de småländska jaktmarkerna. Kallt, segt och långtråkigt var tankar som flög förbi. Har jag verkligen lust att sätta mig tre dagar i älgskogen? Kunde komma upp med tusen saker som jag istället borde lägga min tid på. Min introverta sida längtar efter egen tid och pyssel och att göra-listan hemma har växt sig lång då jag varit bortrest flera helger i rad. Utemöblerna behöver ställas undan för vintern, vinterkläderna behöver fram och sommarkläderna ska rensas ut.

”Nu måste du vara tyst, tänk på det.” säger min man i bilen på väg ut till jaktmarkerna. ”Du får inte slå i bildörren och se till att ha mobilen på ljudlöst även om det oftast inte är någon mottagning så här långt ut i skogen.”  viskar han när vi är framme vid samlingsplatsen. I bilen sitter min bror och min svägerska. Brorsan tittar frågande på min man. ”Hur tänkte du nu? Min syster? Tyst?”

Svägerskan och jag försöker smyga så smidigt vi kan ut ur bilen och tar snabbt fram våra kameror för att föreviga vår jaktdebut. De grönklädda herrarna och en dam i grå skoteroverall ska nu fångas i sin jaktskrud. Efter en stund ser jag hur min bror skruvar på sig och jag inser att vi mest framstår som japaner på exotisk semester. Plötsligt kommer jaktledaren fram med en kortlek och vi får alla välja varsitt spelkort. Jag får spader 9 och tittar på min man. Av hans min att döma förstår jag genast att spader 9 inte är ett bra kort. Även i jaktspelet så föredrar man ess. Det är lottning av den turordning som man delar ut jaktpassen och med ess får man förstås första och bästa passet. Min tursamme bror drar givetvis, likt Alexander Lukas, esset och det finaste jakttornet till sig och svägerskan, medan min man och jag mest framstår som Kalle och Kajsa Anka och hamnar på ett blåsigt vägpass. Jag sjunker ivrigt ner på den sköna stolen som min omtänksamme man tagit med till mig, tar emot kaffet som han häller upp och börjar blogga. Jag hinner inte mer än skriva rubriken på bloggen, så reser sig min man plötsligt med geväret i högsta hugg.

Jag håller andan och inser att jag drabbats av samma jaktfeber som alla andra även om jag hela tiden hoppas att ingen söt älg ska komma fram. Mitt hjärta skulle brista om jag såg den falla. Men jag märker att jag inte tänker likadant om det skulle vara ett vildsvin. Då hoppas jag verkligen att min man gör skäl för sina guldmedaljer i skytte.

Efter några timmar är det dags för allt myset runt omkring. Vi bryter upp och tar oss till grillplatsen där brasans lågor står höga och slickar vedpinnarna. Vi göross redo för korvgrillning. Alla har bestämda platser runt elden och korvpinnarna är långa som fiskespön så att de når fram till glöden. Det varma kaffet, skogens ljud och knastret från brasan påverkar mig och plötsligt hör jag mig själv säga högt att ”det här gör jag gärna till en tradition”. Min man ser glad ut, min bror ser förvånad ut och min svägerska viskar förtäckt ”din bror trodde max att du skulle orka ett pass och sedan komma med bortförklaringar för att få åka hem och ta ett varmt bad”.

Tänk om tiden i älgskogen är precis det som behövs för att få ro från livets surdegar. I den stillheten känns det som att inget annat är viktigare än att bara vara i stunden. Att umgås utan täckning, njuta och mötas i historier över lägerelden. Det finns något evigt, levande och lovande i det.

Önskar dig en helg full av njutning

Petra Brask

”Dricka utan att vara törstig och bedriva älskog vid alla tider på året, det är det enda som skiljer människan från de andra djuren.”
Pierre Augustin de Beaumarchais