”Hej på dig damen, har du tid att prata en stund?” säger rösten i telefonen när jag svarar lite disträ utan att först kika vem som ringer. Stämman i luren behöver ingen presentation. Har känt henne så länge att jag snart inte minns hur livet var utan henne. Vet till och med varför hon ringer. ”Nu har jag läst färdigt din bok. Sitter du ner så att du kan ta anteckningar?” Det borde jag ha förstått. Det är många som har återkopplat om boken, journalister, vänner och deltagare. Allt från att ha mejlat några upplyftande meningar eller skrivit artiklar och berättat vad de uppskattade mest med den. Några har till och med gått in på internetbokhandlar och andra sidor och lämnat recensioner, vilket gör mig extra glad. Men personen i andra luren har ett annat tillvägagångssätt. ”Det är bra om du har boken framför dig. Vi börjar på sidan sju…”

Den här veckan har jag mestadels hängt i skrivarstugan på vackra Gotland med undantag för onsdagen då det blev en dag på Piperska Muren i Stockholm och en workshop för 50 skoladministratörer. Alla hade fått varsin bok samt kurshäfte och var mycket aktiva. De bjöd på kloka exempel och en härlig energi. ”Ibland när vi säger att vi inte hinner något så menar vi egentligen att vi inte vill. Många gånger för att vi känner på oss att vi inte hinner.” säger jag vid något tillfälle och en av administratörerna räcker snabbt upp handen. ”Ja, så är det säkert, men ibland säger jag Nej för att jag faktiskt inte hinner, men det är väldigt svårt att få respekt för det. Många svarar tillbaka. ”Varför då? Varför hinner du inte det? Det är som att jag måste försvara och förklara mig.” Flera av deltagarna nickar instämmande.

Har man varit länge på en arbetsplats så får man ofta utökat ansvar och nya arbetsuppgifter utan att de gamla uppgifterna försvinner. Och det här gäller inte bara arbetsplatser som rationaliseras och där folk sägs upp, utan gäller även för organisationer med stark tillväxt, där vi ”alla måste vara med och hjälpas åt”. Som en följd av detta tenderar ibland arbetsbeskrivningarna att vara ouppdaterade.

Tidstjuven otydliga ansvarsområden har de senaste två åren hamnat på en topplacering efter att i många år legat på en tionde plats bland alla våra tidstjuvar på arbetsplatser runtom i Sverige. Och det är klart att är det otydligt vad som är mitt ansvar och inte så blir det desto svårare att säga nej och sätta gränser. Vi står där med en redan överfull att göra lista och tänker att det är säkert jag som ska göra det här också. Har vi dessutom en oförstående omgivning som höjer på ögonbrynen när vi säger att vi inte hinner, jag då är det lätt hänt att vi lastar på oss för mycket. Vi kanske rent av blir så överbelastade att vi riskerar att bli sjuka.

Det kan inte bara ligga på individen att säga nej och sätta gränser. Det behöver också finnas en förståelse i organisationen. Men med det sagt så ska vi också vara på det klara över att organisationen är styrd av en budget, intäkter och kostnader. Låt inte din önskan om ett hållbart och balanserat arbetsliv ligga i händerna på marknadskrafter. Förvänta dig inte att andra ska ha lika bra koll på din tid och ditt liv som du har. Du har ett ansvar för att se till att tiden räcker för sömn, arbetstid, fritid och fri tid. Hur bra du lyckas balansera dessa kommer avgöra hur du mår i din framtid.

”…och på sidan 75. Där skriver du att man ska säga nej lika vänligt som när du ber någon räcka dig smöret vid frukostbordet. Det borde du byta ut. Det är så jäkla onyttigt med smör. Skriv bröd eller tomater eller vadsomhelst.”

Vi har bara kommit till en knapp tredjedel av boken och jag har för länge sedan skrattat bort all mascara. Min mentor, Hélène Hanaeus, är one-of-a-kind. Sådana som hon görs inte längre. Under alla år har hon stått på sig och varit en riktigt personlighet på föreläsningsscenen. Många är de som suttit med gapande mun och inte vetat om de ska skratta eller inte, när hon med pondus tagit dem igenom effektivitetens alla konster och bjudit på många exempel ur sitt eget liv och från de deltagare hon mött. Igår fyllde hon 79 år och numer föreläser hon inte längre, mer än för mig då.

”På sidan 80 tycker jag du tar upp skillnaden på press och stress på ett väldigt bra sätt. Det är något du ska ha med i boken för ungdomar också. Borde du inte skriva en bok för pensionärer också. Det är inte lätt att bli pensionär, ska du veta. Vad ska man göra med all tid då?”

Jag lovar henne att fundera på detta och antecknar noga allt hon säger. Jag vet att jag kommer att ha nytta av det till nästa bok. Därför är jag oerhört tacksam över att hon tar sig all denna metodiskt pedagogiska tid.

”Jaha, det var sista sidan. Och om jag ska sammanfatta då, så måste jag säga att det var en väldigt bra bok du skrivit. Det är mycket familjehjälp i boken också. Det tycker jag du ska ha med till ungdomarna också. Om en person läser den här så kommer det smitta av sig på de andra. Sen skriver du att du var 25 år när du fick din första mobiltelefon, då kan du skriva att Hélène var 50 år när hon fick sin första. Då kan de fundera på hur hon kunde klara sig så länge utan telefon.”

Vad vore vi människor utan andra människor som vi kan få reflektera och återkoppla tillsammans med? Tänk vad viktigt det är att samlas och fundera över livet. Om det är något jag älskar med hösten, så är det den påminnelsen. Den bjuder liksom in till att man ska kura ihop sig, tända ljus, hinna tänka och fundera över hur vi förvaltar vår tid och vårt liv. Hösten ger tid till reflektion över allt vi vill och det vi anser oss hinna med.

Önskar dig en skön hösthelg

Petra Brask

”I don’t fear commitment, I fear wasting my time.”
J. Cole