”Javisst, det här måste förändras på vårt företag och det är alla andras fel… så jag har ingen som helst del i det här, förstår du, Petra.” Sitter och reflekterar så här på fredagen och tänker på de företag och deltagare jag mött och coachat denna vecka. Har du någon gång stött på en människa som med sin blotta närvaro kan lysa upp ett helt rum? Har du någon gång stött på motsatsen? Jag undrar vad som ger vissa människor energi och om en del människor överlever enbart tack vare andras energi?
Förstå mig rätt; detta uttalande kommer från en deltagare som är väldigt positiv till kursen, till kursledaren (jag) och oerhört positiv till att andra människor minsann behöver göra en STOR förändring. Det här är en människa som för länge sedan gett upp, som spelar en charad, som absolut inte brinner för det han gör. Han har liksom brunnit upp, som han uttrycker det själv. Hur orkar man gå till jobbet då? undrar jag. Ja, jag går till jobbet, men jag stänger liksom av och när jag kommer hem så springer jag några mil och så är den arbetsdagen liksom borta.
Nu har han fångat mitt intresse. Kan en dålig arbetsdag få mig att börja träna? Det skulle jag verkligen behöva! År 2010 har jag lovat mig själv att ta upp träningen. Jag var i en fantastisk form (fysiskt) när jag skilde mig för 4 år sedan och när jag träffade min nya man, så gick det bara utför, jag har jäst som en bulldeg helt enkelt och behöver ta tag i detta. Som tur är uppnår jag den ringa åldern av 40 den 4 augusti, 2010 och mitt mål är givetvis att stå där hur ”super in shape” som helst och ta emot mina gäster. Nu ger plöstligt denna deltagare ett oerhört viktigt tips! Var olycklig, otillfreställd med något i ditt liv, börja träna! Hmm… finns det inget bättre sätt?
Jag tror att om man vill uppnå resultat i sitt liv så behöver man veta exakt VAD man vill uppnå för resultat, HUR man ska gå till väga och framför allt ha LUSTEN att genomföra det. Vad ger mig lusten att träna? Andra människor som tränar och tycker det är kul! Helt klart är det här en sak för mina vänner att ta tag i och jag underskattar inte min del i det hela, jag förstår att det här även innefattar mig. Låt mig få återkomma till dig hur detta fortskrider under 2010, inte så mycket för din skull, som för tillfredställelsen att sätta lite press på mig själv i denna fråga.
Tillbaka till min oförändringsbenägne deltagare som tycker att han själv är ett offer för omständigheter och att han absolut inte har någon som helst del i olycka efter olycka som drabbar honom. Nä, nä, här handlar det helt om hur hans chef behandlar honom och hur hans kollegor beter sig. Jag frågar om han tror att en människa som i grunden har en positiv inställning till det som sker omkring honom, kan påverka andra människor på ett positivt sätt. ”Absolut!” svarar han genast. ”Det är jätteviktigt!” Jag frågar om han tror att negativa människor som i grunden tror att det kommer att gå åt hel..te, också kan påverka det som händer omkring sig. ”Absolut!” svarar han nu och tittar misstänksamt på mig. Då undrar jag bara om du tror att du själv har någon del i hur dina kollegor och chefer behandlar dig? ”Nej, det har absolut inget med mig att göra.” svarar han och tittar desperat på mig. Jag låter en talande tystnad passera mellan oss och väntar tålmodigt på att han ska vara den första av oss som tar upp ordet igen och med min oerhörda tro på att det finns något positivt hos alla människor, så hoppas jag att hans ord ska handla om att han kliver fram i förarsätet i sitt liv och börjar styra själv, istället för att sätta sig i baksätet och tjura igen. Det som glädjer mig är att min deltagare mot slutet av dagen faktiskt inser att han kan styra över en hel del i sitt liv och att han faktiskt trivs med att få positiv feedback från sina kunder och kollegor när han gjort ett bra jobb.
Vem gör inte det?
Innan jag sätter mig i taxin för att åka till flygplatsen och så småningom ta mig hem ger han mig ett stort, varmt leende och säger att ”Petra, jag hoppas du inte har uppfattat mig som negativ idag. Jag är i grunden en väldigt positiv människa. När jag tänker efter är jag nog en av de gladare och piggare medarbetarna på det här företaget.” Vad roligt, säger jag glatt och då ser jag fram emot att träffa den glada och positiva du, vid nästa kurstillfälle.
Lättad sätter jag mig i taxin och lutar huvudet tillbaka mot sätet. Förundrad undrar jag vad som hände från morgon till eftermiddag med denne deltagare? Jag vet inte, men kan han, så kan jag. Jag säger bara Beach 2010, here I come!
Trevlig helg!
Petra, Effektivitetskonsult
