Tänk dig att du sitter på ett kontor och ska fokusera. Du har en enormt viktig deadline och en röst i ditt huvud säger. ”Det här kommer aldrig att gå!” Du är redan alltför försenad. Utanför ditt kontorsfönster mitt i staden, sitter det en dragspelare och försöker förtjäna sitt uppehälle. I takt med att det blir kallare, blir hans melodier hurtigare och till slut märker du hur ditt hjärta hoppar i bröstet i takt med den tilltagande polka som spelas. Du ser dig desperat omkring och vill helst ta död på något, vadsomhelt för att slippa det eviga gnisslandet på dragspelet. En röst i ditt huvud börjar nu säga att du är på gränsen till nervsammanbrott. Förmodligen det mest sanna du hört den dagen.
”Det är många bollar i luften nu!” säger flygvärdinnan glatt samtidigt som hon häller upp mitt kaffe och tar upp beställningar från raden av passagerare i flygstolarna bakom. Utan att hon vet om det sammanfattar hon mina upplevelser av veckan. Den har bestått av flera starka möten med deltagare som fått varningssignaler av sin egen kropp, familjen och läkare. Samtidigt som de frustrerat tittat på mig och undrar: Hur kunde jag bli så stressad?
Beror stressen på att vi känner av det ekonomiska läget i Europa? Har klimatet blivit tuffare på arbetsmarknaden? Måste vi nu visa framfötterna extra mycket för att förtjäna vår plats i laget? Eller är det vårens alla helgdagar som stressar? Kanske är det en kombination?
”Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nå’n sätter fart.” sjöng Ida. Men hur lätt är det att sätta fart när våren hackas sönder av ledigheter?
Sportlovet smetar ut sig över ett gäng veckor, så att vi kan vara säkra på att det alltid finns någon del av landet där det inte går att få tag på någon. Lagom till vi hämtat oss från det kommer påsken och inkräktar på två av våra arbetsveckor. Valborg och första maj stannar upp verksamheten igen och sen ska Kristus ta sin himmelfärd. Nationaldagen har nu blivit en helgdag och sen börjar skolavslutningarna, Midsommar och semestrarna.
Är det konstigt att vi sitter och blinkar förvirrat på arbetsdagarna i kalendern och funderar över när människorna i det här landet ska hinna jobba också?
Lösningen är uppenbart enkel. Med dagens tekniska verktyg, så går det utmärkt att skjuta in jobbet under helgdagarna. På så sätt kan vi jobba hela tiden, samtidigt som vi klämkäckt ler mot familjen och försäkrar att vi är närvarande hemma också. Fast inte just nu, när jag skriver den här rapporten med stort R. Men sen ska jag gå med dig ut och handla. I köpcentrumet funderar vi fortfarande på rapporten. Hur bra blev den egentligen? Och vem har uppfunnit köpcentrum? De måste väl ändå vara Guds straff? Med ungar som springer runt och skriker och smetar glass på varandra. Kvinnor som skriker över hela klädbutiken, ”Tycker du jag ska köpa den här?!” Och män som demonstrativt tittar ner i påsarna från Clas Ohlsson för att visa att de bara råkade hamna i den här dambutiken. Medan de generat mumlar ”Ja, det blir bra, den var jättefin.” och hoppas att frun nu ska ta den senaste i raden av sexton provade klänningar så att de får komma hem någon gång. Hem till rapporten. Frun fräser ilsket att ”Svara ärligt nu. Kan jag ha den här klänningen på ett så viktigt kundmöte?” I huvudet går hon igenom powerpoint-presentationen som ska vinna över kunderna på hennes sida igen.
Media och tidningar har sett till att vi vet ganska mycket om stress och hur det drabbar. Trots det kan vi vara dåliga på att upptäcka egna signaler. När jag sitter och reflekterar så här i slutet på veckan kan jag inte låta bli att fråga min man. Hur reagerar jag när jag blir stressad? Han behöver inte ens tänka utan svarar självklart ”Du blir binär. Du får en jädra fart och kör på så det ryker eller så vill du bara lägga dig ner och skita i allt. I det läget brukar du också klaga på att ”Ingenting är roligt nu.” och det är inte du heller då. Din förmåga till humor försvinner ut genom fönstret.” Jag tittar stumt på min man och tänker att ”som jag frågar får jag svar”. En del av mig vill svara med hur jag upplever honom när han är stressad. Som för att ge igen. Jag inser att det är mina försvarsignaler som vill slå ifrån sig en information som är svårsmält, just av den anledningen att den inte får mig att se särskilt fördelaktig ut. Jag sväljer och tackar för den tydliga analysen.
Tänk om det är dags att ta ett kliv tillbaka och få lite distans till tillvaron? Tänk om det är så att när vi är stressade har vi en tendens att ta oss själva på lite för stort allvar?
När jag avslutade min vecka hos en alltför stressad kvinna, som i falsett berättade att hon minsann inte räckte till och att det var en del av jobbet. Hon visade en bild med en cirkel i mitten och en massa bollar som kastades in mot cirkeln. Det här är jag! Hon pratade fortare och högre i takt med att en gladlynt man spelade hurtiga polskor på sitt dragspel utanför hennes kontorsfönster. Det var kallt ute och jag hörde hur dragspelspolkan blev hurtigare och svängigare, säkerligen i takt med att kylan ökade. Till slut hade jag så vansinnigt svårt att hålla mig för skratt. Situationen blev alltför komisk. ”Gillar du dragspel?” undrade jag plötsligt. Hon tystnade och tittade förvirrat på mig. Sen brast hon ut i ett rungande skratt och frustade vilt. Hon intygade att hon avskydde dragspelsmusik och speciellt på fredagar när den överförfriskade mannen valde att sitta just under hennes kontorsfönster. Vi skojade lite om vad hon skulle kunna hitta på för att ge igen på honom. Hennes röst var lugnare, axlarna som tidigare satt uppe vid öronen hade sjunkit betydligt och ögonen glittrade av liv. När vi sorterat upp bland hennes mål och ”bollar i luften” lovade jag henne att skicka tips på hörlurar som kan stänga ute både dragspelsmusik och andra störmoment. Hon kramade om mig så där innerligt och sa Tack! Det här var precis vad jag behövde! Jag tror hon menade skrattet, som hon själv bjöd på.
Önskar dig en komisk helg
Petra Brask
”I’ve tried yoga, but I find stress less boring.”
