Plötsligt tittar jag upp från mitt kaffe och forskningsrapporten om ungdomar och stress som jag försjunkit i. Jag får en känsla av att det är något som inte stämmer men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är ungefär som när barnen var små och det var tyst för länge. Rastlöst reser jag mig upp och sätter ner kaffekoppen inhandlad hos Tord Karlsson i Lye på Gotland. Den är persikofärgad och har en guldkant som gör att den måste handdiskas. Något som gjorde att jag verkligen tvekade innan jag ändå föll handlöst för den vackra keramikmuggen och tog med den ända hem till Stockholm. Nu ser jag att den dessutom gör en smutsbrun kaffefläck på forskningsrapporten. Inget som går att skylla på muggen. Dörren till min dotters rum står på glänt. Hon kom hem så glad och lättad en stund tidigare. Alla testprov är avklarade och nu har hon några veckor på sig att råplugga inför examensproven. Det är då det gäller. Alla gymnasieämnen ska tentas av på den IB-linje i gymnasiet som hon går på. Beslutsamt staplade hon högar av böcker från samtliga ämnen på sitt skrivbord för att hugga tag i den stora uppgiften att gå igenom och repetera två års studier. När jag nu tittar in är all energi som bortblåst. Hon sitter helt stilla och ihopsjunken på sin stol. Hennes blick är fjärran. Hon noterar min närvaro och kommer dröjande tillbaka till den här välden. Hon öppnar munnen innan jag ens hinner fråga hur det är.

Den här veckan var sluttiden för manusinlämning av min första bok. Nu kan jag med gott samvete lägga mer kraft på nästa bok för ungdomar. Det är som att alla sinnen är fokuserade på att ta fram underlag för att förstå hur våra ungdomar har det och hur min effektivitetsexpertis kan hjälpa till. Den psykiska ohälsan bland unga har tredubblats från 1980 och fram till idag, framför allt bland unga från 15 år och uppåt. I internationella jämförelser utmärker sig Sverige, med en klart sämre utveckling än många andra länder. Jag är så uppslukad av att vilja hjälpa hela världens ungdomar att jag nästan håller på att glömma bort mina egna. Förstå det ironiska i det.

När jag läser BRIS rapport 2017:1 om barns psykiska ohälsa bekräftar det att jag inte är den enda föräldern som behöver tänka till. Kan det vara så att våra ungdomar känner sig helt övergivna när vi stressar på och tror att vi, som några slags dygnetruntsuperhjältar, ständigt ska rycka ut och rädda våra arbetsplatsers årsbudgetar och våra egna karriärsambitioner? Alltmedan vi är för upptagna för att lyssna på våra unga? Är vi så uppslukade av mejl och sociala medier att när vi väl halvt frånvarande vänder oss till våra ungdomar säger de sårat; ”Nej, det var inget.” och gör precis som vi gör; söker tröst i den otröstliga digitala världen. Dagens unga påstås enligt många vara curlande, men har vi då vant dem vid att vägen är krattad, så är det dags att lära dem att bereda vägen själva. Att veta var vi vill nå är sällan en fråga för vare sig ungdomar eller vuxna, det är i stället hur vi når dit som är utmaningen. Det kan leda till att vi lägger ner våra mål och drömmar om vi inte ser vägen.

”Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är bara för mycket.” säger min dotter och försöker låta tapper. Jag vill bara krama om henne, trösta och säga ”Strunta i skolan nu. Ta en paus. Så kan du tänka på det där sen.” Samtidigt vet jag att en av oss två behöver visa att det visst finns hopp. Att vi reder ut det här tillsammans. Hon står inte själv inför den här kolossala utmaningen.

För några år sedan investerade jag i stora glastavlor i ungdomarnas rum, som de kan använda för att skriva upp schema, göra läxor och anteckningar. Jag ger henne whiteboardpennan och ber henne skriva upp ett av de ämnen hon ska läsa. Hon börjar med biologin. Sedan får hon förtydliga vilka sektioner som hon behöver gå igenom extra. Hon fortsätter med historia och resterande ämnen. Jag ser att energin kommer tillbaka i hennes kropp. När hon skrivit upp precis allt tittar hon förväntansfullt på mig. ”Hur ska jag göra nu?” Jag ler uppmuntrande. ”Sätt prioriteringsordning på alla punkter från 1-3, där 1 är superviktigt att plugga på och 3 är minst viktigt.” Fundersamt sätter hon siffror på alla delar. När hon ser helheten gör hon några justeringar. Någon 2:a blir en 3:a och fler 1:or blir 2:or. Hon sätter sig lättad på sängen. ”Nu känns det ju som att det kommer att gå. Jag kommer att klara det.” Hon ser på mig med ett stort leende. ”Helt sjukt, mamma, är det så här du jobbar med dina deltagare?” Jag nickar. Det är så härligt att se henne full av energi igen. Hon är en tuffing och så otroligt intresserad av det hon lär sig i skolan. Jag hade inte en bråkdel av det driv hon har. Det var längesen jag kunde hjälpa henne med matten. Men en coach behöver inte vara expert på ämnet, man kan till och med vara helt okunnig i ämnet men bra på att ge support, skapa struktur och få till planeringen.

”Hur gör jag nu?” Jag nickar mot hennes kalender. ”Nu räknar vi ut hur många veckor du har kvar innan det är dags för examensproven.” Hon räknar veckorna i kalendern och tittar sedan på mig. ”Det är sex veckor bara!” Fokuserad skriver hon upp veckorna och gör ett schema för närmaste veckan som hon fyller med de ämnen hon markerat med 1:or. Sedan tittar hon upp igen. ”Hur ska jag göra med matten? Jag kommer aldrig orka att sitta och plugga matte en hel dag i sträck?” Jag kan bara instämma. ”Börja varje dag med en timmes matte, när hjärnan är pigg, så har du det gjort. Det är oftast lättare att plugga matte när man håller det aktuellt.”

När allt är klart ser jag på henne att hoppet kommit tillbaka. ”Så nu behöver jag sätta igång.” Jag skrattar och säger att det inte går. För hon har glömt något i sitt schema. ”Vadå?” Hon tittar på sina ämnen och schemat. ”Återhämtning, vila och fritid. Du kommer inte orka att bara plugga sex veckor i sträck. Din hjärna behöver tid för att kunskaperna ska sjunka in. Det gör den när du gör andra saker; är i stallet, hänger med kompisar eller tränar till exempel. God sömn, mat och rörelse är grundläggande mänskliga behov även när det bara är 6 veckor kvar till examen.” Hon ser först ut att vilja protestera men inser snabbt logiken i mitt resonemang. När jag ser att hon har allt hon behöver går jag tillbaka till den kaffefläckade forskningsrapporten om ungdomars ångest och stress. Hon ropar från sitt rum. ”Tack mamma!” En varm känsla sprider sig i bröstet. Jag kan inte hjälpa henne i själva ämnena, men tänk om allt som behövs är hjälpen att strukturera upp det där ormboet av hopplösa tankar som drabbar oss alla när vi står inför en uppgift som känns övermäktig.

Konsekvenstänkandet i hjärnan är inte fullt utvecklat förrän vid 25 års ålder. Som ung kan tillvaron därför kännas ännu mer överväldigande. Då hjälper det inte att förfasa sig över forskningsrapporter. Det är vår närvaro våra ungdomar behöver och vår hjälp att planera för framtiden. Tack min kloka dotter för att jag får dela.

Önskar dig en familjär helg

Petra Brask

 “We cannot always build the future for our youth,
but we can build our youth for the future.”
President Franklin D. Roosevelt