Jag känner mig rätt tillintetgjord som predikar ordning och reda, struktur och planering och samtidigt kommer hem till mitt hemmakontor och finner ett rörigt resultat av lämningar från en tidspressad kursledare som ”mellanlandat” där de senaste veckorna. Hur kunde detta hända? Har jag blivit en av mina mest stressade deltagare som inte känner att jag har koll? Var är mina superkrafter?

Mår lite illa av att behöva erkänna mig som syndare, komma ut ur garderoben, kliva fram till mikrofonen och säga ”Jag är rörig…. Det började med en tjänsteresa… och efter en tid blev det fler och fler resor…” Samtidigt känns det fantastiskt befriande och nästintill ansvarslöst härligt att erkänna.

I måndags klev jag in i mitt arbetsrum hemma och flydde genast alldeles förskrämd ut till köket igen. Styrkt av ännu en koffeindos (den tredje den morgonen) gick jag tillbaka till mitt s k arbetsrum och insåg att ingen skulle vilja vara där. Hade en lång ”att göra”- lista i min dator, som stod knappt synlig i röran. Golvet var täckt av väskor, halvt ipackade och halvt urpackade, allting var halvt.

Ilsket och surt konstaterade jag att här får man inte plats att tänka, än mindre arbeta. De gamla sorteringskorgarna från 80-talet kändes plötsligt överhängande bruna och fula. Blommorna var utmattade och halvdöda och hängmapparna slitna, med mossig uppmärkning. Mina tre skåp var överbelamrade med saker, undanstoppade i all hast, för att det skulle se snyggt ut vid senaste middagspartyt. Jag menar jag jobbar ju med det här, klart jag har ordning… Eller?

Gick igenom kalendern och undrade hur jag tänkte… luckor för oförutsett och egna rutiner…? Gäller det bara vid lågsäsong?

Barnen kom från sin pappavecka och landade hos mig på eftermiddagen. Min käre son sa glatt
”Hej, mamma! Har du varit ute och rest nu igen?!
”Hej älskling! Ja det har jag.”
”Jag ser det!” säger han menande och pekar med huvudet åt allt det röriga.
Jag tittar gapande på honom när han lugnt sätter sig ner på vardagsrumsmattan och kastar sig in i ett legokrig med sin uppbyggda pansararmé.
”Du ser det? Hur menar du då?” säger jag halvt förvirrat.
Han rycker på axlarna och svarar  ”Jag menar bara att det kan vara rörigt när du inte har varit hemma på ett tag.” Jaha, vad kul att han som är 9 år ser det och jag ser det inte…

”Vill du hjälpa mig att rensa upp här då? ”
Han tittar upp och gör en grimas. ”Nähä, verkligen inte!  Jag ska över till Andreas och leka nu.”  Och så sätter han av som en skottspole in till grannen. I dörren möts han av storasyster som äntrar hemmet med all världens tyngder på sina axlar.
”Hej mamma! …suck, pust, stön… Jag är sååå trött på Lina, verkligen… men asså… hon är sååå världsjobbig… Asså… Men.. Gud… Har du varit ute och rest? Du borde verkligen rensa upp här. Men asså…vad ska jag göra åt Lina… Jag orkar inte lyssna på henne längre…bla… bla.. bla…”

”Ska du med? Mamma ska åka och handla.”
”Va, handla, nu?”
”Ja, jag orkar inte med mina bruna plastkorgar i arbetsrummet längre, jag måste ha nya. ”
”Jaha?” dottern tittar på mig som att jag inte är klok.
”Jag måste ha nya blommor också, de här har dött innan solen går upp imorgon.”
”Ok, men asså mamma var inte så dramatisk… chilla lite… och försök att inte vara så pinsam i affären.” Får jag handla en ny penna? Lina har en jättecool penna…”

Jag sneglar på min dotter och försöker minnas. Var jag verkligen så där när jag var 12 år? Skickar en tacksamhetstanke till min egen mamma, som i så fall stod ut… OCH fortfarande påstår att hon älskar mig?!

I vårt närmaste kontorsvaruhus finner jag himmelriket som ska rädda mitt kontor. Nya korgar, blågröna ”post it”-lappar, fräscha plastfickor och en knallrosa häftapparat (min gamla gav upp förra veckan). Dottern hittar en häftig penna och betydligt gladare i hågen styr vi mot kassan. Den unge kassören tittar på oss och alla varor och utbrister
”Här var det stor-shopping, må jag säga! Är det dags för lite ordning och reda?”
”Ja, hon har jätterörigt hemma.” säger min dotter upplysande (och hon tycker att jag är pinsam…)
Han ler glatt mot henne och frågar mig ”Har du konto här?” Jag nickar och svarar med mitt kundnummer.
”Det var ett tag sen du var här… Vad jobbar ditt företag med?”  Min dotter öppnar munnen igen och upplyser honom medan hon höjer menande på ögonbrynen.

Jag funderade allvarligt på att be honom låta bli att slå in den häftiga pennan.

Sitter nu nöjd efter min stora rensningsprocess. Den rosa häftapparaten lyser uppskattande mot mig och en vacker orkidé ger en tjusig glans åt mitt arbetsrum. Till den köpte jag en gardin i tema marin med texten ”Bland kobbar och skär”

Det är där jag vill vara nu. Barnen hade skolavslutning igår ( Ja, ja, mina ögon blev blanka till ”Den blomstertid…” Vad är det med den där sången…?) och nu vill jag också ha lov och ut och segla. Där på de svallande vågorna i min älsklings segelbåt har jag minutiös koll på horisonten och det enda som står på min ”att göra”- lista är;

– hissa segel
– reva segel
– slappna av…

.. Med dessa rader tar bloggen sommarsemester och snart jag också. Vi är tillbaka igen när skolan startar, den 20 augusti, med nya ord, nya krafter och nya härliga kunduppdrag. Den veckan har jag börjat jobba med FN och rapporterar gladeligen från Köpenhamn i full fart i augusti.

Mycket sol, värme och avkoppling önskar jag dig denna sommar och tackar för att du hälsat på här på bloggen under våren.

Väl mött snart igen!

Sommarhälsningar från

Petra

”Semester är att ha ingenting att göra och hela dagen att göra det på.”
Eddie Cantor (1892-1964)