”Vad är det för datum idag?” säger den av tiden märkta mannen som sitter bredvid mig. Vi har precis sjungit igenom tolv julsånger tillsammans under ledning av en mycket hurtig allsångsledare på boendet för demenssjuka åldringar. En vithårig dam harklar sig mitt i ”Stilla Natt” och klagar över att rösten inte låter som den brukar. Med mycket möda och stort besvär reser hon sig upp för att notera att rösten fortfarande inte låter som den ska. ”Fortsätt sjunga ni.” säger hon darrigt men bestämt och så stapplar hon ut i hallen utanför sångrummet mumlandes ”Det måste vara akustiken det är fel på.” Efter några versrader i hallen kommer hon tillbaka in igen och konstaterar. ”Rösten låter inte som den brukar därute heller och det kanske beror på att jag är över åttio år.” Jag tänker för mig själv att det var en oerhört skarp iakttagelse för någon som bor på ett demensboende. Mannen bredvid mig vänder bestämt blad när de sista tonerna av ”Stilla natt.” klingar ut. ”Nu är det bara en låt kvar.” säger allsångsledaren glatt på bred småländska. Mannen bredvid mig är propert klädd och varje hårstrå ligger rätt på hans hjässa, precis så som det alltid har gjort. Med låg röst muttrar han ”Det är egentligen två låtar kvar, för hon har hoppat över en.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt observant idag och han skulle komma att överraska mig två gånger till.

Den här veckan har jag, utöver några ekonomer och ett medicinsk-tekniskt bolag också utbildat en glad säljavdelning. Jag stod där lite imponerad i mitten av veckan. Imponerad över att chefen lyckats boka in alla trots att de verkar vara hyperstressade med överfulla att-göra-listor och privata julprojekt som hopar sig. ”Köpa julklappar? Nej, det har jag inte förhalat, det är inbokat dagen före julafton.” säger en av dem stolt under rasten. ”Om jag har förhalat något? OM jag har!” mumlar en mörk ung skönhet som i sin eleganta kofta och med stor ångest meddelar att hon har något som hon förhalat i 18 år. ”Och vet du vad det värsta är?” säger hon allvarligt och blundar när hon med bävan i rösten berättar om sin kvalfyllda hemlighet. ”Det värsta är att jag redan sagt till min omgivning att jag tagit tag i det här… och fått applåder för att jag gjort det. Det är så hemskt.” kvider hon och håller händerna för ansiktet samtidigt som både jag och hennes kollegor inte kan låta bli att le åt den tragikomiska situationen.

Vi är på väg in i 2014, året då vår koncentration borde öka, enligt trend- och omvärldsanalysföretaget Kairos Future. De menar att om vi ska ligga steget före de ständigt smartare datorerna några år till, så behöver vi koncentration mer än kommunikation. Ändå är vi på sätt och vis mer sociala än någonsin. Faktum är att vi är så sociala att 25% av ungdomarna i världen gladeligen skulle byta bort sin bästa vän mot möjligheten att få vara på nätet i ytterligare två år. I genomsnitt är 43% av alla ungdomar i världen online fem eller fler timmar per dag. 13% hävdar att de är online mer än 8 timmar.

Det får mig osökt att fundera över hur jul och nyår ska bli. Vill ungdomar ens ha julgran och julmat längre? Ska allt ske virtuellt? Kommer min son att säga att han redan firat jul i det hem han byggt upp på Minecraft? Kommer min dotter att ha räknat ner nyåret på Instagram, långt innan jag och min man ens hunnit tända alla thailändska papperslyktor inköpta på Claes Ohlson?

”Vad är det för datum idag?” frågar den av åldern fårade mannen vid min sida igen. Jag svarar genom att hämta en månadskalender med små gulliga golden retrievervalpar på. ”Han iakttar dagens datum och säger plötsligt. ”Idag brukar jag sätta blommor på mammas grav och tända ljus.” Jag tittar överraskat på honom. Han är ovanligt pigg idag. Sist jag var på besök trodde han att jag var min mamma. ”Men då gör vi det, pappsen. Jag hämtar din jacka och mössa.” svarar jag snabbt och tittar ut emot den soliga förmiddagen. Runt det låga kaffebordet sitter sju åldringar till, som nog gärna hade åkt iväg med sina släktingar. Men det finns ingen avundsjuka i deras ansiktsuttryck. De sitter kvar med blickar som stirrar ut genom fönstren utan att egentligen se vad som är där utanför. De ser ut att vara långt borta någonstans. Kanske i minnen från förr. När de var mitt uppe i livet och sprang runt och jagade julklappar, åt julmiddagar och firade nyårsaftnar i glada vänners lag.

När jag parkerat utanför blomsteraffären som pappa alltid köpt sina blommor hos under alla år, så blir jag rörd över att expediterna skyndar ut ur affären för att hjälpa oss med både dörrar och rullstol samtidigt som de glatt hälsar på min pappa med namn. ”Välkommen, så gott att se dig igen! Vill du ha samma som du brukar?” För tredje gången idag överraskar min pappa mig när han med kristallklart minne harklar sig och säger ”Ja, en bukett laxrosa rosor ska det vara. Och ljus. Och så får vi nog köpa en cigarettändare också, jag vet inte var jag har lagt min.” Jag ler. Pappa har glömt bort att han har slutat röka. Men han har inte glömt bort att vi behöver tändare till ljusen. Imponerande. För det måste jag erkänna att inte jag tänkte på. Det här blir en fin dag att minnas.

”Jag minns fortfarande när jag skulle ta körkort samtidigt som mina kompisar. Men jag fick liksom inte till det. Och så tänkte jag att det där kan jag ju vänta några år med.” Den mörkahåriga småbarnsmamman i den prydliga koftan ser ändå lättad ut över att berätta om sin körkortsångest. Hennes chef lägger huvudet på sned och säger ”Du menar alltså att du inte har något körkort? Ingick inte det som ett krav när vi anställde dig?” Den nyss så lättade deltagaren kör nu upp axlarna till öronen igen och skrynklar ihop sitt ansikte. ”Nej, det kan du inte mena.” Den allvarliga chefen ler glatt ”Jodå, nu får du allt ta ditt körkort och snabbt, det ingår i din tjänst.” En efter en hittar hennes kollegor på tusen anledningar till varför hon måste ta körkortet fortare än kvickt. Hennes ångest borde ju stiga i graderna, men istället börjar hon skratta lättat. Jag ser ett hopp tändas i hennes ögon. Nu ska hon äntligen ta tag i det. Nu får hon den peppning hon så väl behöver. Och på nästa klassåterträff, så slipper hon oroa sig för att det ska komma fram att hon fått applåder för något som hon ännu inte genomfört. Hon berättar att hon fick sitt körkort i julklapp av tomten (sin bror) när hon var 18. Hon fnissar när hon funderar över vad som skulle hända om hon frågar brorsan ifall det erbjudandet fortfarande gäller så här arton år senare?

Som liten tog det några år innan jag och mina bröder kom på att det var farfar som var jultomte hemma hos oss. Irriterat konstaterade vi att han alltid gick till kyrkan på den mest olämpliga tiden på julafton. Jag minns fortfarande när min bror, Tomas, drog mig åt sidan i vardagsrummet och konspiratoriskt konstaterade. ”Syrran, jultomten finns inte på riktigt! Jag har listat ut allt.”

Det är rätt typiskt min bror att lista ut allt och långt före mig dessutom. Men tänk om jultomten finns på riktigt, fast inom oss? Hur skulle du då vilja att det märks att det är du som är tomte i år?

Mitt i det kommersiella julstöket med klappar, gran och julbord, så kanske vi bara ska sänka hastigheten, kraven och rösten något? Stanna upp och njut. Det är bara jul en gång om året. Julen är en känsla. Inte en känsla av att du slår knut på dig själv för att leverera ytterligare en perfekt julgran, en perfekt griljerad skinka eller århundradets godaste julglögg.

Satsa på att leverera årets största leende, årets varmaste jul kram och årets härligaste närvaro. Se dina medmänniskor i kön på affären, notera de som står och väntar på bussen med dig, stanna upp och skänk en god tanke till de gamla, de hemlösa, de värnlösa, som inte har det lika varmt och ombonat som du.

När du ändå är igång, så låt dig inspireras av den nya trenden bland våra ungdomar. Nu drar de hem med en svärm av kompisar och letar fram våra gamla spel. Monopol har fått en renässans. De har nämligen upptäckt att man har roligare och umgås mer när man spelar våra gamla hederliga spel, till skillnad från att var och en sitter och hänger över varsin smartphone.

Bloggen tar nu jullov och är tillbaka igen fredagen den 20 januari, 2014. Nästa år bjuder på många spännande saker. Det blir mer TV, det blir bokutgivning, men jag börjar januari med en resa för att utbilda i Ryssland för första gången. Ser fram emot att rapportera om det.  Och så hoppas jag få in rapport om hur det går med ditt körkort, kära deltagare. Nu kör vi! Eller ja, i alla fall du!

Den här reflektionstiden varje vecka är det som gör att jag stannar upp och påminner mig om att njuta av livet, så varmt tack för det här året tillsammans med dig på bloggen.

Om tomten finns på riktigt så önskar jag dig och alla nära och kära en nostalgisk Jul och ett Gott Nytt 2014!

God Jul på dig älskade Pappa och du med mamma om du hör oss.

Petra Brask

”He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree.”
Roy L. Smith

Tips på sällskapsspelen som skapar samvaro i närvaro

Dixit – roligt och kreativt tänk för alla åldrar
När då då?? – kul spel till alla historienördar och även oss andra.
Monopol – en riktig klassiker som gjort comeback
Uno – ett måste för alla familjer med barn
Så det kan låta – bilda lag med olika ålder och sjung så mycket du kan under julen
Pictionary – Trodde du att du kunde rita? Ett härligt och roligt spel för alla åldrar och hela familjen.
Vagabond – Hemma i jul? Res med Vagabonds sällskapspel istället. Man lär sig alltid något nytt.

Att ge kan också ge bra reklam:

http://youtu.be/zIEIvi2MuEk

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zIEIvi2MuEk&w=560&h=315]