”Jag har inte funderat över varför jag skjutit upp att återkomma till kunden, men han går mig redan på nerverna. Jag vet precis hur han kommer svara. Han kommer gnälla och skälla över priset och sen ska han pruta…” den charmige engelsmannen ger sig ut i en lång utläggning om allt hans kund kommer göra och säga vid en eventuell kommunikation.
Hur många gånger har du haft den konversationen med din kund i huvudet? Undrar jag stilla. Mannen tittar förvånat upp.

Den här veckan har jag jobbat i ett soligt och varmt London, helt klart ett undantag. Regnjackan tog retfullt mycket plats i min lilla väska där den låg helt oanvänd. Humöret på deltagarna var det heller inget fel på, nyfikna delade de med sig av sina skyhöga förväntningar och kastade sig sedan in i nya kunskaper om förhalningsbeteende och konsten att få hjärnan att prestera effektivt i ett allt ökande informationsflöde.

Vad är det vanligaste du förhalar? Vilka ursäkter hittar du på för att inte ta tag i det du vet att du borde? Händer det ibland att du spenderar mer tid på att tänka på det du ska göra, än vad det faktiskt tar tid att göra det?

Efter 16 år i effektivitetsbranschen, så har jag väl hört och sett det mesta. Det är svårt att chocka mig.

Alla deltagare instämmer med att det är mänskligt att förhala, främst det som är svårt, tråkigt, jobbigt, obehagligt och tar lång tid. De brukar ta upp exempel från den privata att göra-listan som att gå till tandläkaren, renoveringsprojekt hemma som inte blivit avslutade, deklarationen, byta däck på bilen, sortera fotografier, rensa ut källare, vind, kläder.

På jobblistan berättar de mest om surdegar i form av papper som borde satts in i pärmar, reseräkningar som ackumuleras tills man inte kommer ihåg vart man reste och några mail långt ner i inkorgen som psykar en varje gång man scrollar på listen…

”Ja, men, många av förhalningarna är inte mitt fel.” utbrister en mörkhårig engelsman i 40-årsåldern ”Jag blir ständigt avbruten och därför fastnar jag i förhalning. Jag får liksom aldrig göra färdigt!”

Är det alltid så? Eller kan det vara så att vi ibland söker desperat efter någon som kan avbryta oss för att vi ska slippa ta tag i vissa uppgifter?
Är det någon som behöver hjälp med något, någon? Jag ska hämta kaffe, någon mer som vill ha? Jag borde ta tag i den där uppgiften nu, men… först måste jag ringa någon, vem som helst faktiskt.

Visst är det viktigt att lyssna på din inre röst, men vilken av dem? En deltagare reflekterade över sina inre röster i veckan. ”Det känns som att jag har en ängel på ena axel och en djävul på den andra. Ängeln säger att jag är duktig och har rätt att skjuta upp vissa saker och djävulen säger att jag är en lat jäkel med ingen disciplin alls. Oftast blir jag så trött på att höra på deras gräl att jag gör något helt annat.”

Det är inte ovanligt är att vi skuttar till jobbet med de bästa intentioner och så fastnar vi i inboxen och mailen och sedan är den dagen körd. Mötena avlöser varandra, det blir lunch och nya avstämningar. Uppgifterna som skaver på samvetet maler och maler hela tiden och vi jagar konstant varenda minut för att till slut få sätta oss ner. När stormen väl blåst över och vi har en stund för den egna att-göra lista är vi så trötta och överväldigade av allt vi borde gjort att vi gör de mest konstiga saker istället. Undrar hur det går med min Facebook-sida? Borde inte jag läsa Aftonbladet?

Hjärnan har en tendens att vilja förhala saker när nästa steg är otydligt. Den vill ha minsta motståndets lag och övertalar dig snabbt att ta något som är enklare, snabbare och roligare, så att du får en liten endorfinkick som belöning för att du lyckades avsluta något. Mmm… men var det viktigt? Och är den där inre rösten kvar, som säger att det är något annat som skaver på samvetet?

En reflektion är väl att det ibland inte är jobbet i sig som är det jobbiga, utan tankarna kring jobbet innan du har gjort det. Och om de nu är så jobbiga, varför inte ta tjuren vid hornen och få den enorma njutningen av att bocka av den surdegen. Tänk att få den energin det ger, med dig in i helgen.

När jag åkte hem från London tänkte jag sorgset att det nu gått ett år sedan min älskade mamma lämnade oss. Ett år… Redan? På löpsedlarna väl hemma i Stockholm möts jag av att en annan älskad själ har gått ur tiden. Det slår mig att vissa saker kan vi inte förhala. Tids nog ska vi alla den vägen vandra.

Andras förväntningar, all stolthet, all rädsla för att göra bort sig eller misslyckas – allt det blir oviktigt inför döden, påminner Steve Jobs i sitt öppningstal för avgångseleverna på Stanford universitet, 2005

http://www.youtube.com/watch?v=D1R-jKKp3NA

”Kvar finns bara det som är riktigt viktigt. Att komma ihåg att du ska dö är det bästa sättet att undvika fällan att tro att du har något att förlora. Du är redan naken. Det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta.”

En fin helg önskar jag dig och din inre röst

Petra Brask

“Don’t let the noise of others’ opinions drown out your own inner voice.”
Steve Jobs (1955-2011)