Solen står högt över havet, på borggården tar vinden tag i den vita klänningen på bruden som skyndar upp genom de stenlagda trapporna bort till det hemliga rummet i Kalmar Slott. Det är den 27 maj, 2017 och en tropisk hetta råder. Bara några veckor tidigare har snön bäddat ett tunt vitt täcke över den anrika staden vid Ölandsbrons fäste. Själv står jag redan i Slottskyrkan och lyssnar på när min dotter övar på solosången hon ska framföra för brudparet. ”Du är allt jag nånsin önskat, du är allt jag nånsin drömt…” jag får gåshud när jag hör hennes ljusa, klara stämma sjunga Sonja Aldéns vackra visa. Min bror och hans vän spelar bas och piano till. Det är som att tiden står stilla. Min son är på körresa i Prag, annars hade vi sett honom vid basen eller möjligtvis pianot. Noga lagrar jag alla detaljer i minnet. Den här dagen kommer att bli en karamell som jag vill känna smaken av länge. Trots det har jag fällt många bitterljuva tårar över att våra föräldrar inte är i livet och får uppleva allt detta med oss. När min bror bad mig sköta textläsningen i kyrkan, nickade jag givetvis glatt, men tänkte i samma stund. Hur ska jag klara det? Jag som till och med gråter på bröllop där jag knappt känner någon. Hur ska jag klara av att få fram hela meningar till min älskade bror och hans tilltänkta, som är en kär väninna.  I programmet står det dessutom att jag ska gå upp och läsa precis efter att min dotter har sjungit. Jag fortsätter stå vänd ut mot fönstret och borggården, som om blotta åsynen av allt som pågår därute ska hjälpa mig att samla mig.

Det har varit några intensiva veckor precis som maj och juni håller ett löfte om att vara. Det är studenter, klassresor, kickoffer och skolavslutningar som flockas i kalendern tillsammans med en ofta späckad att göra-lista på jobbet. I mitt fall har min bror för säkerhets skull lagt in sin 50-årsfest och sitt bröllop helgerna efter varandra och engagerat mig för att se hur en effektivitetskonsult hanterar tempot i verkligheten. Det finns också ett stort behov av att hjälpa till med familjens icke rumsrena hundvalp, vilket visar sig vara tuffare än att ha hand om en bebis. Det innebär att jag fått hårdprioritera och bosätta mig i Kalmar mellan bokskrivande och föreläsningar. Vad gör man inte för familjen?

De praktiska förberedelserna har varit det enkla. Det kluriga har varit att hantera hur rörd jag blir i såna här sammanhang. Be mig föreläsa för vilken grupp som helst och jag fixar det, men min egen familj… Med nervösa fjärilar i magen och tårar i ögonen efter min dotters vackra sång, tar jag mig längst fram i kyrkan för att läsa en text för det förväntansfulla brudparet. I ett djupt andetag ser jag ut över kyrkan, brudparet och alla nära och kära.

”Nu står det Textläsning av brudgummens syster i häftet. Vad ska hon läsa då? Undrar du kanske? Det undrade jag också när brudparet frågade vad de skulle skriva i det här häftet. Så jag sa; att det blir nog något av den där profeten Khalil Gibran, om kärleken eller äktenskapet. Men jag kan inte bestämma vilken, så skriv bara textläsning. Inom effektivitetsbranschen kallar vi det för att skjuta upp saker.

Poeter i all ära men de känner ju inte det här brudparet. Så jag tänkte att det är bättre att jag skriver något själv. Låt oss börja med att referera till en mycket aktuell studie om kärlek och lycka. Det är den längsta studie som någonsin gjorts. Den pågick i 75 år och bytte undersökningsledare 4 gånger. Det är ovanligt att en studie överlever ens ett byte av ledare. Den startade på Harvard och handlar om lycka. Hur lever vi ett lyckligt liv? Ja, det kan man ju undra?

Ledarna av studien följde människor som gick från att växa upp fattiga och dö rika, de följde de som växte upp rika och dog fattiga, de följde framgångsrika och mindre framgångsrika, de med vanliga och ovanliga yrken, de med familj och vänner och de utan.

Efter 75 år talar studien sitt tydliga språk. Det är goda relationer som gör oss glada och lyckliga. De gör till och med att vi lever längre.

Vi människor behöver varandra. Det handlar inte om hur många guldtackor vi har på banken, hur hög titel vi har på jobbet eller hur många likes vi har på Facebook. Nej, vår största förutsättning för ett lyckligt liv är kort och gott; kärlek.

Äkta kärlek kan inte köpas eller fås på sociala medier. Kärlek är något vi odlar och investerar i. Valutan heter tid. Tid tillsammans. Och förmågan att sätta värde på den.

Kärlek handlar om att bädda, laga tacos och kramas. Den handlar om att springa i ösregn, bli dyngsura och skratta. Den handlar om att stanna upp i den stora stjärnklara natten och hitta den lilla Karlavagnen. Kärlek handlar om att vardagen får en guldkant för att du är med den du älskar.

Kärlek handlar om oss som är här idag, om vänner och familj, om nära och kära.

Den handlar om att hitta hem även när det är mörkt. Den handlar om en önskan att förstå även när det är svårt. Om att tala samma språk i tystnad.

Kärlek handlar om att kunna leva utan varandra men inte vilja. Ett val som egentligen är självklart och så livsnödvändigt då goda relationer gör oss lyckliga. Kärlek handlar om att våga sänka garden, att vara sårbar och hudlös. Kärlek handlar om att ligga stilla och lyssna på varandras hjärtslag, om att vara tryggt inlindade i en varm beröringsfilt.

Kärlek handlar om att &-tecknet mellan bruden & brudgummen egentligen är ett bindestreck. Kärlek handlar om fingertoppar som möts och når ända in i hjärtat.

Andlöst tittar jag ut över de församlade igen, över kyrkan och brudens vita klänning bredvid min brors svarta frack. Det är inte bara mina ögon som tåras. Det känns som att mitt hjärta och tiden har stannat. Jag njuter av stunden. Sätter värde på tiden. Tänk om jag klarar av att hålla mitt tal till brudparet också? Och tänk om det inte gör så mycket att vi blir rörda. Det betyder ju bara att vi håller av, bryr oss om och älskar varandra. Och det är ju det som betyder något.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask
Brudgummens syster

”Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; Ty kärleken är allt för kärleken.”
Kahlil Gibran