Solen skiner och fåglarna sjunger glatt upp sig i den lummiga trädgården utanför Hesselby Slott. Fönster och dörrar står vidöppna till den stora konferenssalen Dirigenten i Orangeriet där min första föreläsning efter sommaren ska ta plats. Det är ca 150 professorer, prefekter och pedagoger från ett av våra svenska universitet som förväntansfullt samlas efter sommarlovet. Några av dem har jag träffat förut och vi hejar glatt samtidigt som min hjärna febrilt försöker komma ihåg ”vad jag heter och vad jag jobbar med”.

Deltagarna anar inte att deras föreläsare fortfarande är inne i semesterdimman. Det andas terminsstart och glädjen av att mötas upp igen efter sommaruppehållet studsar som värmande vågor genom salen. Institutionens chef introducerar dagen och påminner alla om vilken insats de gjort under våren och vad de har framför sig under hösten. Mitt i presentationen strövar en långhårig, grå bondkatt in i salen och stannar till framför chefen. Helt ogenerat tar den in scenen och verkar tämligen obrydd av att vara i centrum för uppmärksamheten. Den erfarna ledaren konstaterar lugnt det uppenbara; ”Jaha, hej du, nu är det ingen som lyssnar på mig. Det är du som får all fokus här.” Bondkatten sneglar nöjt ut över sin publik och granskar utmanande chefen. Då lyfter hon helt sonika upp katten i famnen och mumlar ”Vi får göra den här presentationen ihop.’’ samtidigt som hon vänder sig och visar nästa bild över hösten och framtiden för institutionen.

Deltagarna skrattar och jag njuter över denna ledares lugn och lösningsorientering. Katten tröttnar efter halva presentationen och glider smidigt ur famnen och ut ur salen igen. Jag pustar ut. Hade just börjat fundera över om jag skulle behöva stå där med en katt i famnen också. När det är min tur förundras jag över det varma mottagandet och hur ivriga deltagarna är att få tips för struktur och planering. När jag frågor om förväntningarna säger en kvinna spontant: ”Det har varit en skön semester men nu längtar jag efter att komma in i mina rutiner igen. Det är jobbigt att inte ha någon struktur på dagarna.” Hennes kollegor nickar instämmande. En man säger spontant ”Och så vill man ju få till lite nya bra vanor också.” Jag frågar nyfiket vilka vanor han längtar efter att få till? ”Träning. Gärna regelbunden sådan.” svarar han och skruvar samtidigt på sig.