Pressa de sista dropparna ur citronen?

Klockan tre på natten gick jag hukande ut till den frosttäckta bilen för att ta mig till Danderyds sjukhus och akutmottagningen. Jag hade försiktigt väckt min kärlek och sagt att det var bäst att han var kvar hemma hos barnen och han sa yrvaket ”Vart ska du då?” Jag pratade med Sjukvårdsupplysningen och de tyckte det var bäst att jag åkte in.” ”Mmm…OK…” mumlade han sömndrucket. Klockan fem skulle han vakna igen och tro att han drömt vårt samtal och förvånat titta på den tomma platsen bredvid sig i sängen.

Vad hade hänt? Har du behov av att vila upp dig ibland? Finns det tid för det?

Den här veckan hade jag slagits för. I min kalender stod det ”Bokslut” varenda dag, förutom en lunch med en kär bekant och ett litet behjärtansvärt uppdrag på Arbetsförmedlingen för att inspirera nya eldsjälar att våga starta företag. Sverige behöver företagare, kloka, driftiga missionärer som vågar tro på sitt budskap och sälja sina idéer utan att fastna i de största och ineffektivaste fällorna. Därför kunde jag inte tacka nej. Men resten av veckan hade jag lyckats bevaka för att djupdyka i bokföringens ädla konst och rensa i alla mappar som kunde härröra till ordet ekonomi.

Ekonomi kommer från grekiskans ”oikonomos” och är en sammansättning av två ord: ”oikos” betyder ”hus” och ”nemein” betyder ”tilldela”, ”ordna”, ”fördela”. Ordet avser ursprungligen hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem eller i mitt fall i mitt egna företag.

Det kostade 50 kronor att parkera utanför Danderyds sjukhus fram till klockan 10.00 på förmiddagen. ”Det får räcka.” muttrade jag och haltade bort mot akutintaget. En effektiv brunett öppnade snällt dörren och bad mig sitta ner. Hon var redo vid tangenterna när jag stammade fram mina symptom. Hon talade med någon odefinierbar accent, men hennes röst lät som honung i mina öron. Jag tänkte tacksamt att nu är hjälpen nära. ”På en skala 1-10 hur stor smärta känner du?” Allt går liksom i slow motion och jag ser att hon väntar på mitt svar, men det tar en stund för min hjärna att registrera hennes fråga. ”Nio. Det är nio.” flämtar jag till slut.

Klockan hinner bli halv tio på förmiddagen innan jag har tagit alla möjliga prover och träffat två läkare. Jag har tre diagnoser, varav en trolig är blindtarmsinflammation och den troligaste är njurstensanfall. En tredje doktor kommer in och frågar om jag heter Jessica. ”Nej, inte vad jag minns.” svarar jag trött. Hon ber om ursäkt och skyller på att hon varit vaken hela natten. ”Förstår vad du menar.” mumlar jag överslätande.

Min andra doktor kommer tillbaka och säger att de vill ha kvar mig för observation. Men jag tittar på klockan och ser att min parkering håller på att gå ut, så jag avböjer och tackar för den fina smärtlindringen och lovar att sköta observationen hemifrån. ”Nu har ni ju alla mina prover här, så att det blir ju oerhört effektivt om jag behöver komma in igen.” Den söta doktorn ler. Hon minns att hon frågat mig vad jag jobbar med och tackar för alla tips hon fått om hur hon ska organisera sina läkartidningar och sitt skrivbord.

På vägen hem lyssnar jag av mitt mobilsvar och hör ett meddelande från en kär gammal vän, som undrar varför jag ombokat en tjejträff vi skulle haft redan i januari. ”Du kan väl pressa några droppar till ur citronen och få in vår träff i ditt schema? Kanske redan till helgen?” Jag skrattar högt i bilen när jag hör hennes röst. Hon är charmig och hon vet precis hur hon ska linda mig runt sitt lillfinger.

Jag kommer ihåg något jag läst av Tomas Sjödin, varmt uppskattad krönikör i Göteborgs-Posten och författare till många fina böcker. Han sa ”Att vila är att växa.” och han berättade också om sin gamle vän Martin när han efter en lågproduktiv dag (som gnagde på samvetet) hade gett honom rådet att ”själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig. Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner.”

Man får prioritera det liv man vill leva. Och den här veckan prioriterar jag själen och kroppen som den bor i. Lite bokslut får det bli, men jag klämmer inte ur de sista dropparna ur citronen.

Ett varmt tack till svensk sjukvård och de fantastiska eldsjälar som jobbar där. Vilka änglar ni är och med vilken värme och omtanke ni sköter ert jobb. Bara att veta att ni finns gör mig hel igen.

Önskar dig en härlig helg med många C-vitamin kickar!

Petra Brask med tofflor

”The great blessing of life is having dreams to realize.”
Paulo Coelho

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Härligt att läsa dina texter Petra och att känna igen dig i dem! Jag är just nu inne i oxveckor och sista droppen! Försöker att hantera detta med allt klokt du sagt till mig i kombination av allt jag gått igenom själv. En dag i taget eller dela upp dagen i fyra delar, ingen är perfekt, alla är bra på något, var smäll mot dig själv, plocka fram det som är trots allt bra runt dig (jag är frisk, mina barn är friska, m.m låter trist men är viktigt) försök ha en öppen och positiv inställning och har man haft en riktig skitdag så är det också ok för nästa dag är ett nytt blankt kort i ditt liv!

    1. Hej Åsa!

      Tusen tack för dina fina ord fyllda med mycket insikt. Stort grattis till din nya affär ”Det heliga köket”. Invigningen var fantastisk och så god! Är säker på att många magar kommer få höjd livskvalitet tack vare dig och dina kollegor. Jag vet i alla fall att vi fått det. Ses i butiken!
      Lyckohälsningar Petra

Kommentarer är stängda.