Tid för välbefinnande

Plötsligt dyker det upp minnesbilder på Facebook av när pandemin gjorde sitt intåg i Sverige. Det har nu gått ett år sedan världshälsoorganisationen WHO utlyste en pandemi, till följd av spridningen av coronaviruset. En minnesbild på när mina kollegor och jag har konferens på Stallmästargården seglar förbi och jag minns hur jag på vägen hem den dagen får ett meddelande att tidningen Chef ställer in Chefgalan. Samtidigt noterar min kollega att Melodifestivalen kör på som vanligt. Vilka reagerade och vilka agerade snabbt? Vilka tog ansvar? Är det frågor vi kommer ställa oss när det här är över?

Min son rapporterar längtansfullt vid frukostbordet att ”Har du sett att Australien öppnar upp samhället igen? Det ser sjukt härligt ut med människor på stränderna och mingel på kaféer och barer.” Min dotter ringer från Skottland (fortfarande i lockdown), där hon är utbytesstudent, och berättar att de lyckats vaccinera drygt 30% av befolkningen och nu planerar för att börja öppna upp samhället igen.

Kommer postpandemitiden att påminna om efterkrigstiden? Det spås att vi ska jubla som på det glada 20-talet eller 50-talet.

Mina kollegor och jag noterar att vi i alla fall inte är där än. Snarare kämpar våra deltagare med motivation. Vi noterar en ökad efterfrågan på föreläsningar om hur du ska hantera din tid och samtidigt förebygga stress och psykisk ohälsa.

Emotionsloppen av Anna Tebelius Bodin

I senaste Tidspodden fick vi besök av Anna Tebelius Bodin, expert på den lärande hjärnan, motivation och välbefinnande. Hon berättar att välbefinnande är något som behöver ges tid. Anna beskriver emotionsloopen – den hormonkarusell som vi alla rumlar runt i. Vi jagar otåligt snabba dopaminkickar och missar chanser till att må bra på lång sikt. Min poddkollega Lena Lid Falkman och jag fick bl a lära oss att;

Kemin i hjärnan utsöndrar signalsubstanser och hormoner som utmynnar i känslor som styr oss.

Obehaget att utvecklas gör att vi hamnar utanför komfortzonen när vi ska lära nytt.

Lustfyllt för stunden är något som triggar oss. Vi jagar ständigt dopamin i form av ex. sociala medier, spel, nyheter.

Informationsöverflöd är ett problem, då information har stärkt människans överlevnad och är något vi triggas av.

Beröring ger oxyticin och under pandemin med mindre fysisk beröring behöver vi hitta flera sätt att bli berörda (exempelvis med podd, film, musik)

Rädsla yttrar sig i stress. Förstå att en människa som är rädd söker trygghet.

Insikten om att vår hjärna är programmerad för att överleva leder förhoppningsvis till att vi kan sluta skambelägga oss. Skam gör bara att vi söker ännu fler dopaminkickar.

Lyssna på Tidspodden och fundera över;

Vad fyller på din energi?

När gjorde du senast något som gjorde dig glad?

Det är viktigt med mål i livet och kom ihåg att även sätta av tid för belöningar. Ge tid och andrum för det som fyller dig med energi. Finns det stunder när ditt arbete känns mer som ett fritidsintresse? Vad kan du göra för att få mer sådan tid?

Att skriva bloggar och spela in poddar är tid som fyller mig med energi och som ger oxyticin (känner mig berörd) och även serotonin (känner mig stolt). Jag har nyligen börjat spela in en ny podd tillsammans med psykologen och ledarskapsutbildaren, Måns Lindblom. Måndag med Måns & Petra (finns där poddar finns) Där fokuserar vi på välbefinnande och vad som skapar psykologisk trygghet samt delar personliga erfarenheter. Jag tänkte nog i mitt stilla sinne att den podden inte är för alla, bara för en liten skara som tycker om att vara i ett tryggt rum och prata om allt med öppenhet och nyfikenhet. Är minst sagt förvånad över hur snabbt lyssnarantalet ökar och vilken värmande återkoppling vi får från berörda lyssnare som gör egna insikter till varje avsnitt. Kanske är det så att vi under pandemin saknar just ett rum där vi får känna närvaro av andra och bli berörda?

”…det var längesen det kändes så självklart, skönt och enkelt att vara människa.” Blir nostalgisk (oxyticin 😊) när jag läser bloggen jag skrev första gången jag kom i kontakt med Måns Lindblom, då jag gick ledarskapsprogrammet, The Human Element. Delar den nedan för dig som är nyfiken.

Att jobba, undervisa och göra podd utan att lämna hemmet har blivit en vardag under ett års tid. Men vi lever i ett splittrat land, för så här ser det långt ifrån ut för de flesta. Hur har din vardag förändrats det senaste året? Vad längtar du mest efter när det här är över? Tänk om postpandemi-tiden blir en tid när vi ännu mer uppskattar det och dem vi tidigare tog för givet. Tänk om det blir en tid när vi känner oss mer levande än någonsin.

Önskar dig en välgörande helg

Petra Brask, författare, föreläsare och effektivitetsexpert

”This too shall pass.”
ur Björn Natthiko Lindeblads sommarprat

 

 

Den 5 oktober, 2012

Flygplanets fönsterruta känns kall mot pannan när jag tankfullt lutar mig mot den och sneglar ut över de sockervaddsmjuka molnen. Mina tankar är kvar på Mossbylunds konferensgård vid det mäktiga havet, 1,5 mil väster om Ystad. Jag saknar redan de människor jag träffat för första gången i mitt liv. På mindre än en vecka har de kommit mig så nära att det känns som om vi delat en livstid. Min uppgift var att utvärdera kursledarnas kvalitet inför ett potentiellt samarbete och jag skulle bara delta litegrann. Därför var jag så aningslös inför vad som skulle hända mig.

”Vad gjorde ni egentligen på den där ledarskapskursen, mamma?”  Det har gått några dagar sedan jag kom hem och min dotter sitter i soffan med huvudet på sned och ögon som sveper fundersamt över mitt ansikte. ”Du är annorlunda.” Jag ler och frågar om hon menar annorlunda bra eller annorlunda dåligt. Hon tar ett djupt andetag och känner in. ”Du är gladare och har mer energi. Fast det har du ju alltid. Men nu är det på ett lugnare sätt.”

Hur reagerar du när du är ny i en grupp? Hur bekväm känner du dig? Vilka funderingar och kanske fördomar har du om de du möter?

Det och mer om gruppers utveckling skulle jag få uppleva och lära mig när min taxi stannade utanför den skånska kursgården i måndags efter en högst förvirrande taxifärd ifrån Sturups flygplats. Ibland kan jag häpna över en del taxichaufförers avsaknad av lokalsinne.

Under fem dagar skulle jag få en tydlig karta över gruppers utveckling från ineffektiva till högpresterande team, men jag skulle också hitta hem i mig själv.

Vi var åtta förväntansfulla ledare från organisationer och företag runtom i Sverige. Tre män och fem kvinnor. Våra kursledare heter Måns Lindblom och Gudbjörg Petursdottir (ja, hon är från Island). De andra deltagarna var ännu så länge namnlösa och okända för mig. Jag visste bara att de två erfarna kursledarna var psykologer i grunden och att de såg ut att vara kompetenta nog att kunna hantera en världskatastrof. Något som kändes väldigt tryggt under veckans övningar och prövningar.

Under kvällen på dag ett hade jag ett trevligt samtal med två av de andra deltagarna och vi konstaterade att vi redan fått lära oss så mycket. Vi förstod gruppers utvecklingsstadier och vilka viktiga faktorer som behövs för att skapa effektiva team med människor som får utrymme att visa sin talang. ”Men jag hoppas det blir lite intensivare känslomässigt. Jag har kollegor som gått den här utbildningen och gråtit hela veckan. Men så kände inte jag idag.” säger en mörkhårig kvinna med ett samlat ansiktsuttryck. Gråtit?! Varför skulle vi göra det? Jag tänker att det är nog ingen fara för min del, jag är ju mest här som observatör.

Nästa dag inleddes med tester och gruppövningar där vi fick utvärdera varandra. Alla höll fortfarande en god min även om vi kämpade med siffror och konsten att ge feedback utifrån de första intryck vi fått av varandra. Det är inte helt lätt att sitta framför en ny bekantskap och uttala dig om ifall du upplever att de vill kontrollera andra eller inte, om du känner att de inkluderar dig och är öppna i sin kommunikation. Vi hade fortfarande ingen aning om att det här bara var början.

På onsdagen var vi en trygg och glad grupp som slappnat av inför varandra. Då började prövningarna. Nu skulle vi härdas och testa våra gränser. Övningarna kändes plötsligt inte lika bekväma längre. Vi fick uttrycka våra största rädslor. ”Vad låtsas du inför dig själv?” Jag fick en klump i halsen, när en man i gruppen sa. ”Jag låtsas ibland att jag kan mer än jag egentligen kan. Jag undrar när omvärlden ska se att jag är en bluff.” Kvinnan till vänster om honom sa ”Tack.” och rörd fortsatte hon. ”Jag låtsas ibland att jag är bättre än alla andra.” När turen kom till mig ville jag bara säga. ”Jag vet inte, jag kan inte komma på något.” Och precis då sa kursledarna. ”Om du nu känner att du inte kan komma på något, så ber vi dig att söka extra noga efter svaren i dig själv. Fortsätt övningen.” Det var allt som behövdes. Och vilken befrielse. Att sitta där framför främlingar som du känner dig trygg med och få erkänna dina ofullkomligheter som den självklaraste sak i världen.

Det ultimata testet på vår effektivitet i gruppen och ökade ledarkunskaper märktes i slutövningen under fredagen. Vi fick i uppgift att välja den bäst lämpade ledaren för vår grupp. Vi visste inte då att även efter en så kunskapsfylld vecka, så lyckas bara 20% av grupperna att utse en ledare inom den utsatta tiden. Vi fick 30 minuter på oss. Och vi lyckades enas om en ledare efter 29 minuter.

Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattade så mycket samtidigt som jag fällde tårar. Varje dag innehöll reflektion, motion, teori och övningar. Varje minut knöt kursledarna banden tätare mellan oss medlemmar i gruppen. Till slut satt vi där och hade delat varandras livshistorier. Och det var längesen det kändes så självklart, skönt och enkelt att vara människa.

Det var smärtsamt att lämna mina nya vänner och samtidigt längtade jag så det gjorde ont efter att komma hem till min viktigaste grupp, min familj. De fick hem en lite annorlunda, lugnare och gladare mamma.

Petra Brask, författare, föreläsare och ledare

“The cure for boredom is curiosity. There is no cure for curiosity.”
Ellen Parr

Dela gärna detta inlägg

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
PB Partners Dream Team

Om bloggen

Vem bestämmer över din tid?
Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult här på Petra Brask & Partners.

Kategorier
Boktips
Med över 20 års erfarenhet av att lära människor att handskas med tiden och livet, delar Petra Brask med sig av de bästa tipsen och de mest konkreta verktygen som hjälper dig att frigöra tid och energi.
LÄS MER OM BÖCKERNA
Föregående
Nästa