Noterar att mannen framför mitt säte på Gotlandsfärjan tydligen är jurist. Han har lagt fram samma stora blå Sveriges Rikes Lagbok som min dotter fick i julklapp, och går igenom en stor ICA-kasse med nya tillägg. Varje gång han sträcker sig ner i papperskassen prasslar han högt. Vartenda tillägg han gått igenom knycklas hårt ihop till en boll och kastas på golvet bredvid hans säte. Jag funderar på att knacka honom på axeln och fråga ”Vet du vad straffsatsen är för nedskräpning på allmän plats?” Ska just ta fram mina hörlurar när hög musik några stolar bort fångar min uppmärksamhet. Vad nu då?! Jag ser en kille i 42-årsåldern sitta med sina hörlurar på sig, men det är ändå från honom som oljudet kommer. Jag går bort och försöker göra mig hörd. ”Det är väldigt hög volym du har.” konstaterar jag sammanbitet. Han ser förvirrad ut och tar av sig hörlurarna. ”Är det? Jag höjde ändå för att jag tyckte det var lågt?” Jag tittar ner på hans padda och föreslår ”Om du stoppar i kontakten till hörlurarna i paddan så kanske du hör mer och vi mindre?”

Den här veckan har jag haft det stora nöjet att skriva under ett bokkontrakt med Lava Förlag. De flyttade in i sina nya lokaler på Kungsholmen i måndags och jag var imponerad över att verksamheten var i full gång när vi dök upp på deras kontor i onsdags. Jag hade ett nöjt flin på läpparna under hela mötet. Att skriva bok är ett mastodontprojekt som i det här fallet pågått i många år. Jag har förmodligen skrivit så att jag har underlag till fem böcker, vilket nu har kokats ner till en första bok. Fick därför nästan nypa mig i armen när vi plötsligt satt och diskuterade omslagsbild och utgivningsplanering. En bok. Min bok. Äntligen. Och nu känns det som att dammportarna öppnats och jag bara vill skriva fler. Tror det är nästintill nödvändigt för att klara att lämna ifrån mig detta första alster, annars kommer jag fortsätta peta i den och ständigt göra ändringar.

Och med detta så kan man ju lätt föreställa sig att jag är världens lyckligaste människa. Att allt bara är solsken. Titta på henne, hon har eget företag, konsulter ska visst vara de som känner sig lyckligast på jobbet, hon reser, flänger och far. Tog hon inte extra semester i julas också? Och så ett bokkontrakt nu då, jo, jag tackar. Ja, tittar man på de sociala medierna så ser det onekligen ut som att livet är en dans och inte bara för mig. Men låt mig då för omväxlings skull ta dig bakom kulisserna på en högst vanlig vecka i mitt liv.

Måndag:
Kliver upp tidigt och tar båten från skrivar-Öjn till Nynäshamn. Föga anar jag hur frustrerande det kan vara att åka färja om man tror att man ska får ro att slumra en stund till. Hinner lagom in till kontoret, kollegorna och vårt kundutvecklingsmöte. Så himla härligt att träffa dem igen. Får glädjeskutt i bröstet. Fördelen med att ha möten med ett gäng effektivitetskonsulter är att det är väldigt effektivt. Nöjd åker jag hemåt för att äntligen få träffa mina ungdomar som haft pappavecka. Fler glädjeskutt i bröstet.

Tisdag:
En frustrerande dag på hemmakontoret. Har en lååång att göra-lista med ekonomiuppgifter att beta av. Kämpar mot uppskjutarlusten. Sneglar på allt som vanligtvis är tråkigt och tycker plötsligt att det verkar mycket roligare än det jag borde göra. Tänk om man skulle lyfta ut allt ur kökslådorna och torka ur dem? Eller byta jord i blomkrukorna? Fönsterputsning? I mitt inre upprepar jag ord från mina egna föreläsningar. ”Det handlar bara om att sätta igång. Beta av den första punkten på listan. Bara gör’t!” fast i mitt huvud har jag lagt till en voiceover som låter som Kalle Anka. ”Bara gör’t.” jag grimaserar när jag gör nidbilder av mig själv. Jag tittar trånande mot kökslådorna och lovar mig själv att efter första uppgiften på listan är gjord så är belöningen att få torka ur översta lådan. Min dotter kommer ut från sitt rum lagom till jag lyft ut alla besticken. ”Vad gör du mamma? Skulle inte du jobba?”

Onsdag:
Vaknar av att sonens väckarklocka dånar. Tydligen är jag den enda som vaknar. Från sonens rum hörs inget mer. Försöker ligga kvar men går rastlöst upp. Ställer mig i hans dörröppning och låter som en kursledare ”Jag vet att du är trött och att din hjärna säger åt dig att det vore skönt att ligga kvar nu, men tänk inte. Gå bara upp.” Noll reaktion från sonen. Förstår honom. Står tvekande kvar. Går och lägger mig igen. Tittar på klockan. Fortfarande inte ett ljud från sonen. Fem minuter innan han ska gå till bussen rasslar det till och han formligen flyger ut genom dörren. Jag suckar. Ingen frukost. Hur ska en tonårshjärna överleva det?
Förbereder några möten och plockar ihop för att åka in till förlaget. Möter upp sonen som hänger med på mötet. Förmanar honom om vikten av en bra start på dagen. Vi kommer helt osökt in på att min bror ska gifta sig och att jag ska hålla tal. Saknar att våra föräldrar inte är i livet. Börjar grina i bilen. Tänker att det blir en onödig komplikation att komma storgråtande till förlagsmötet och försöker stoppa tårarna. Går sådär. Min son tar tålmodigt min hand.
Får bulle och kaffe på förlaget, mår bättre, men inser att jag inte kommer orka äta upp hela bullen. Hur ska jag sköta det snyggt? Sneglar på sonen som redan ätit upp sin. Han skakar på huvudet innan jag hinner fråga. Torkar bort smulor och ett flin som fastnad på läpparna när jag skriver under kontraktet. Åker hem helt utmattad. Får besök av min bästa väninna som jag ska vara toastmaster med på brorsans bröllop. Börjar grina igen. Hon tröstar. ”Vi kanske ska filma ditt tal innan och spela upp. Så kan du slappna av. Tanken är ju att vi ska vara lite roliga som toastmasters.”

Torsdag:
Vaknar med något slags lugn i kroppen. Har äntligen en skrivardag igen. Försvinner bort i skrivflow med ungdomsboken. Vaknar ur mitt trance när mina egna ungdomar kommer hem från skolan. Äter middag och pratar om livet. Får deras perspektiv på boken. Dyker ner i diskmaskinen och sedan fastnar jag serien ”Reign.” på Netflix. Hopplös cliffhangerserie som äter upp en hel kväll. Muttrar jag för mig själv.

Fredag:
Har tidig coaching på kontoret. Jag dyker upp men inte deltagaren. Börjar blogga. Deltagaren dyker till slut upp och sitter kvar lagom till nästa möte börjar. Träffar proffsiga Cissi Elwin, tidningen Chef, och får spännande nyheter om vårt samarbete och Cissi tackar ja till att skriva förordet till boken. En annan Cissi löser av den första, vår underbara hyresvärd. Äter lunch ihop. Skriver offerter och pratar med kunder. Bloggar. Snart dags att ta mig hemåt.

Fredagsmyset består av att jag skjutsar dottern till ridningen och sedan sitter och äter kakor i stallfiket. Har jag tur hinner jag hem till Let’s Dance och en sen middag. Imorgon är det första april. Dagen då vi drar skämt. Något mina nära och kära trodde att jag gjorde när det för 19 år sedan kom ut en liten blivande jurist. 19 år – det är lång tid. Undrar om hon också en dag kommer sitta på Gotlandsfärjan och kasta papper omkring sig, helt försjunken i Sveriges Rikes Lag? Helt ovetandes om att varje gång hon knycklar ihop ett papper sitter en morgontrött själ bakom henne och suckar av irritation. Jag har aldrig förstått uttrycket ”Livet är inte en dans på rosor.” Rosor har ju taggar och vem vill dansa på dom? I så fall vill jag hävda att livet ÄR en dans på rosor. Förstår om min vecka ter sig som rena paradiset för någon med riktiga bekymmer i livet. Låt oss påminna oss om att vara snälla mot de vi möter. Vi har ingen aning om vad de går igenom. Även om deras liv på sociala medier ter sig som en dans.

Önskar dig en vanlig helg
Petra Brask

”Life isn’t about waiting for the storm to pass
it’s learning to dance in the rain.”